Dötrista vardagssituationer – en överlevnadsguide

Har man levt åratal med odiagnostiserad adhd brukar man vara lite av en expert på trix och knep för att klara av dötrista situationer. Som att sitta stilla under ett helt föredrag (typ vicka på tårna i skorna eller fantisera), läsa instruktioner (börja från slutet, bara titta på bilderna eller chansa), packning med dans. Eller, som nu senast – handla på Ikea.

Kära läsare, vad är er relation till stora varuhus som Ikea? Min är minst sagt kluven. Med detta innebär att jag efter sådär ett halvår får för mig att jag vill åka dit. Jättejättegärna. Väl där tar det mellan tio och femton minuter innan jag bara måste därifrån. Inte sällan åker jag dit med ambitionen att hitta smarta lådor och kommer hem med ett doftljus eller en fredskalla utan ytterkruka. Men nu senast kunde jag inte ångra mig, vi hade nämligen fixat barnpassning och det skulle vara oförskämt att inte passa på. Vi skulle köpa garderober. Tyvärr är det ju inte så enkelt att man tar en garderob, betalar och åker hem.

Nej, först ska man ju titta på alla garderober, stomme, dörrar, inredning och eventuella knoppar (redan här gav jag upp), sen ska man välja alltså ta beslut, sen ska man skriva ner små siffror på en lapp, sen ska man hitta siffrorna i en dator och sen ska man hitta nya siffror på hyllorna i lagret, sen ska man plocka ner delarna till garderoben och om det vill sig riktigt illa – ta med sig några av siffrorna till en person som ger en ett papper som man sen tar med sig till en annan plats, väntar jättelänge och sen får hämta när ens nummer kommer på en skärm.

I sann adhd-anda hoppade jag helt enkelt över alla stegen och gick direkt till ta det själv-lagret. Jag förklarade för min pojkvän att vi kunde bestämma vad vi ville ha på vägen dit – “så gör alla!”

Väl där försökte jag genom att titta på de små bilderna på kartongerna lista ut vilka delar vi skulle ha. Och vet ni, som med det mesta annat gick det inte bara hur bra som helst, det blev även lite roligt och spännande!