Att bo i Gamla Stan

Under mitt långa liv har jag bott i alla tänkbara variationer på bostad. Modern tvåa i söderförort, omodernt i Gamla stan, kedjehus, villa och våning på Strandvägen. De bästa tio åren bodde vi i slummen i Gamla Stan. Fyra rum, helt omodernt, kök utan fönster och utan det mesta som brukar finnas i ett kök, WC i farstun och dyra trappor, naturligtvis utan hiss. Vi gjorde många förbättringar och vi anpassade livet efter situationen. Ett barn blev tre barn på de tio åren, då var vi tyvärr tvungna att flytta. Vi lämnade en stor del av våra hjärtan, men vardagen krävde andra möjligheter.

På 1950-talet var Gamla Stan fortfarande till stora delar orört. Där fanns plats för alla; fattiga och rika, berusade och nyktra, kloka och förvirrade. Barnen lärde sig att alldeles självklart ta hänsyn. Vi handlade mjölk i mjölkaffären, specerier i speceriaffären, kött i köttaffären och en liten tunna salt sill hos Sill-Lindqvist på Munkbrotorget. Kyrkan hade koll på sina själar. Jag mötte en av församlingens präster en dag och hade inte en aning om vem han var. Går ni aldrig i kyrkan, frågade han mer förvånad än förebrående. Äldsta barnet var för liten för söndagsskolan, men vi drogs in i en trevlig församlingsgemenskap så småningom. Det hörde till. Det var en liten värld vi levde i och vi är tacksamma att vi fick uppleva den.