Armana, Nayab, Ramou, Dina och Donya är fem unga kvinnor från olika delar av Stockholm. Några av dem studerar – till bland annat barnmorska, jurist och socionom – och några av dem jobbar. Vid sidan av jobb och studier är de alla ideellt engagerade i Kollektiv Sorg och Collective Talks.
Vad är Kollektiv Sorg och hur kom det sig att ni började engagera er?
Kollektiv Sorg är ett initiativ som synliggör problemet med gatuvåldet i Sverige. Det finns olika arbetsgrupper inom Kollektiv Sorg och vår arbetsgrupp är Collective Talks. Vi valde att engagera oss eftersom vi vill stå upp för social rättvisa och vi vill göra det vi själva tycker fattas i samhället. Många av oss har påverkats av det som pågår och vi vill vara en del av förändringen. Vi vill vara dem vi själva hade behövt.
Har ni egna erfarenheter som fick er att söka er till Kollektiv Sorg?
En gemensam nämnare för alla i Kollektiv Sorg är att man direkt eller indirekt påverkats av gatuvåldet. Vissa av oss har förlorat en nära anhöriga och vissa är uppväxta i miljön där den här typen av våld blir alltmer förekommande. Även om inte allas trauma är detsamma känner vi alla en kollektiv sorg på olika plan och vi har alla påverkats psykiskt av detta.
Hur startades initiativet Collective Talks och varför kändes det viktigt för just er?
Det var två tjejer i Kollektiv Sorg som tog initiativet att starta Collective Talks. De hade båda förlorat sina bröder och behövde en gemenskap där de kunde få skratta, gråta och sörja bland folk som på något sätt kunde relatera. De kände helt enkelt att de behövde någonstans att ta vägen. Därifrån togs det vidare och en arbetsgrupp startades upp. Det blev snabbt tydligt att ett av de största behoven bland människor som bor i områden som utsätts för gatuvåldet är att få samtalsstöd. Det känns konstigt att det inte fanns något liknande tidigare.
Kan ni berätta hur gatuvåldet och dödsskjutningar upplevs från ert perspektiv och hur det påverkat eller fortfarande påverkar ert mående?
När någon skjuts till döds så är det inte bara en persons liv som tas, det finns en rad människor vars liv stannar upp och aldrig blir detsamma igen. Det är föräldrar, syskon, familjemedlemmar, partners och vänner som tvingas gå igenom något av det värsta som finns. Vi är syskonen, släktingarna, barndomsvännerna och grannarna. Vi lämnas kvar och många av oss lever med PTSD på grund av det vi upplevt. Varje gång en ny dödsskjutning sker, även om det är i en annan stad, så slår det en hårt att se ännu en nyhetsartikel och det egna traumat rivs upp på nytt. Även att se sina vänner eller grannar sörja är ett slags sekundärt trauma. Det pågår också en svartmålning av offren som för många var allt, som var storebröder och söner och pojkvänner.
Hur ser ni att man skulle kunna påverka eller förändra det som sker?
Vi ser att det handlar mycket om förebyggande arbete och rättvis fördelning av resurser. Det måste satsas mer på avhopparverksamheten, skolan och likvärdig utbildning. Det behöver finnas krisinsatser och psykiskt stöd för människor som direkt eller indirekt utsätts för gatuvåldet. Trångboddhet, utanförskap, nedskärningar av sociala insatser, rasism och framför allt maktmissbruk är direkta konsekvenser av sociala orättvisor och orättvis fördelning av resurser. För att inte tala om medias rapportering av dessa händelser. Det pågår otroligt mycket svartmålning och påhitt. Hur man pratar om vissa problem formar också hur man agerar runt det.
Vilka insatser tänker ni är viktigast?
Alla insatser är viktiga men vad vi är i stort behov av är kriscenter, krisstöd, fungerande avhopparverksamhet, fungerande skolor och likvärdiga villkor. Vi behöver fritidsgårdar som fångar upp våra unga och poliser som bemöter ungdomar, brottsoffer, anhöriga och föräldrar som söker hjälp på rätt sätt. Och arbetet måste vara långsiktigt. Den desperation som politikerna agerar utifrån nu är inte hållbart. Vi i Kollektiv Sorg behöver stöd för att kunna fortsätta jobba med de här frågorna. Vi vet att arbetet vi gör är viktigt, men vi vet att det egentligen inte är vi som borde behöva göra det.
Alla samtalsstödmöten sker för tillfället på Aggregats Kulturcentrum i Hallonbergen.
Vill du komma i kontakt med Collective Talks? Mejla på [email protected] eller skicka ett meddelande på Instagram (_collectivetalks).
En intervju av Tove Lundgren
