Ge en gåva

Mest var jag otillgänglig för mig själv

Arbetet med boken Våldet, som jag skrivit tillsammans med Robert Svensson, började med att vi hade många starka åsikter om andra män. Var de misslyckades och vad de borde göra annorlunda. Det blev inte speciellt bra. Så vi började om. Det visade sig att det fanns en massa ofördelaktiga saker om oss själva vi istället kunde fylla boken med.

Den ensamma, tysta krigaren som står upp mot oförätter men också lider i det tysta. Det var hjälten jag och min generation växte upp med, den som kom att bli vår förebild. En man som ofta var märkt av de oförätter han själv utsatts för, men som varken talade om eller bearbetade såren – det anses ju trots allt inte speciellt manligt att gnälla. Samtidigt var den egna smärtan hans ursäkt för hans eget våldsamma beteende mot andra och sig själv. Allt kunde rättfärdigas med den egna utsattheten.

Jag skulle vilja påstå att det här är en av de mest återkommande gestaltningarna av manlighet. I verkliga livet ser det annorlunda ut eftersom det är avhängigt vem som berättar historien, om han blir en hjälte eller som i de flesta fall bara ännu en extremist/ensam galning. Oavsett vilket det landar i är det en person som med all säkerhet är hjälte i sin egen actionfilm, när han lämnar ett blodigt avtryck för att göra en poäng av hur orättvist allt är. I regel slutar det dessutom med att personen dör, vilket jag tror är ganska praktiskt för dessa >>hjältar<< eftersom de slipper ta sitt eget liv.

Med en grov förenkling skulle jag vilja påstå att kvinnor som inte vet vad de ska göra med sitt liv alltid kan skapa liv. En man som står inför samma dilemma kan alltid ta ett liv. I alla fall om det är för rätt sak. Om det dessutom slutar med att han själv dör på kuppen har han verkligen gjort den ultimata uppoffringen. Hur mycket vi än fördömer detta förefaller det onekligen lockande med tanke på hur regelbundet det upprepas. Frågan är var jag själv står. Hur långt bort är det från min egen verklighet? Närmare än jag vill tro. Jag tror att vi alla har det i oss (åtminstone män) trots att förhållandena i vår del av världen inte är speciellt extrema.

När jag tänker tillbaka på mitt liv, även i hyfsad närtid, har jag haft föreställningar om att jag har varit utsatt, blivit lämnad utanför eller inte fått vad jag ansett att jag förtjänat. Det kan gälla uppmärksamhet (sjukt, jag vet), att jag fått nobben av någon jag varit intresserad av eller att jag nekats något slags erkännande i en snäv krets.

När jag ser på det nu förstår jag att det såklart inte alls varit så. Inte överhuvudtaget. Samtidigt har det inte varit påhittat. För mig har det i allra högsta grad varit verkligt. Trots att jag är långt ifrån någon blodig uppgörelse med mig själv eller andra, har det fått mig att tänka. Jag har kommit att inse att det har varit jag själv som har skapat känslan av utsatthet, genom att helt enkelt vara känslomässigt otillgänglig för andra men framförallt, för mig själv.

I arbetet med boken har vi i samtal med varandra, två män som i regel är väldigt bra på att uttrycka sig, kommit fram till en sak som varit till stor hjälp. Det var Robert som kom med insikten om att vi alltför ofta bara lämnar ifrån oss känslor helt utan att ta ansvar för dem. Vi delger dem helt enkelt, för att sen lämna det där. Det blir inte till glädje för någon inblandad. Inte ens för oss själva. Det har istället blivit en metod för att avskriva oss skuld.

Vi har också pratat med andra, som till exempel My Vingren. Hon gav oss ännu en nyckel >>Kvinnor blir kränkta över kränkande behandling. Män blir kränkta över kvinnors känslor.<< Och med de orden insåg jag att jag tagit det ett steg längre, jag kan till och med bli kränkt över mina egna känslor. Ett slags dubbelbestraffning.

Det här är helt enkelt inte hållbart när som jag, snart är femtio år. Trots att jag ärvt min fars förakt för terapi tog jag mig dit. Det var såklart vidrigt men det resulterade i många bra saker. Och det är framförallt en sak som sticker ut, min fru Nidae. Arbetet med mig själv möjliggjorde en relation jag längtat efter längre än jag själv förstått.

En text av: Musse Hasselvall
Ålder: 48 år
Före detta kampsportare och programledare för en rad TV-program, som till exempel PK-mannen – en serie om normer i samhället.

Foto: Niklas Nyman

Relaterat innehåll

Varje samtal räknas

Avsnitt 12: Killar får lära sig att bita ihop, inte bryta ihop | med Atilla Yoldaş

I det här avsnittet pratar vi närmare med vår ambassadör Atilla Yoldaş om hans otroliga...

Linneas farfar
Mind Ungas blogg

Linnea: Avskedshälsningen låg på farfars köksbord

Krämpor och en viss bitterhet antas ibland höra ålderdomen till. Men för Linneas farfar, och...

Far och dotter i en biosalong, teckning i röda och svarta toner. Pappan gråter.
Mind Ungas blogg

Ella: Jag önskar att pappor vågade gråta

Könsnormer påverkar hur vi beter oss, pratar och uppfattas i olika sammanhang, utifrån vår könstillhörighet....