Henrik Wahlström är Minds nya ambassadör. Med sin stora följarbas på sociala medier och sin öppenhet kring sin bipolära diagnos vill Henrik verka för att minska stigma och skam runt psykisk sjukdom och visa hur mycket det kan betyda att våga berätta om sin situation.
Hej Henrik, vem är du?
– Jag är uppvuxen i Lund och bor nu i Stockholm. Jag jobbar som regissör, kreatör och producent, vilket betyder att jag hittar på idéer och skriver manus. När jag hittade fram till vad jag skulle syssla med, så var det precis som skräddarsytt för min personlighet. Mitt Instagramkonto har ca 100 000 följare, och jag är väldigt aktiv där, jag får särskilt mycket gjort när jag är uppvarvad.
Vill du berätta lite om din bakgrund?
– Psykisk ohälsa har följt mig jämt, men blommade ut under gymnasietiden med svårare depressioner. Jag sökte hjälp och fick antidepressiv medicin, men det hjälpte mig inte. Jag levde ett rörigt liv med många toppar och dalar, självmedicinerade med alkohol och kunde köra på hur mycket som helst. Till slut blev det ohållbart. En läkare hjälpte mig att rita en kurva över mina toppar och dalar, och fick mig att se att jag faktiskt led av bipolaritet. Jag hade inte riktigt tänkt på det innan jag blev diagnostiserad. Det är lätt att förtränga eventuella misstankar, för det kändes som en hård dom att få. Även om det på ett sätt var en lättnad att det inte var jag som var konstig, utan det är en sjukdom. För en som kämpar och tar en dag i taget blir det svårt att ta in att det ska vara så här jämt. Jag vägrade tro på det initialt. Ville ha en second opinion. Tänkte att läkarna hade fått fel uppfattning om mig. Men sen landade jag, accepterade det och då var det det bästa som kunde hända. Det fanns stödgrupper, jag fick rätt medicinering och förståelse. Det blev en vändning.
Vad innebar diagnosen för dig?
– För det första så behövde jag göra en total livsstilsförändring. Innan diagnosen så var det full fart på nätterna, jag DJ-ade, drack för mycket och hade ingen planering framåt. Så kan det nog vara för många, men med min diagnos var det förödande. Idag känns ju den livsstilen rätt oansvarig. Trygghet och förutsägbarhet är det bästa för mig, och nu har jag levt i 13 år med diagnosen och det har påverkat hur jag jobbar och vilka perioder som är bra och mindre bra. Jag hittade till slut också en bra medicinering efter nio olika försök. Alltihop ledde till att jag lever mer stabilt och har ett fullt fungerande liv idag. Jag lägger mig före midnatt och dricker inte alkohol.
Hur kom det sig att du började instagramma om psykisk ohälsa?
– Initialt var det frågor om jämställdhet och press riktad till kvinnor som intresserade mig och jag började dela klipp ur gamla tjejtidningar, vilket genererade nya inlägg och fler och fler följare. Då jag ser många som kämpar och inte mår bra och jag hade inflytande och kunde engagera mig, kände jag att jag ville och vågade gå ut med min diagnos. Något jag tidigare varit rädd skulle äventyra min karriär, eftersom det finns så mycket stigma runt psykisk ohälsa.
– Så jag kom till ett läge där jag kände att det var okej, att jag var stolt över att jag fixar att leva med min bipolaritet. Jag bestämde att rycka plåstret den 1 januari 2021. Jag publicerade ett inlägg och la bort telefonen, för jag var nervös över hur det skulle mottas. Glädjande nog fick jag ett väldigt positivt gensvar och också många kommentarer från folk som inte vågade vara öppna själva. Då bestämde jag mig för att vara en förebild, en person som trivs och kan leva med denna sjukdom, precis som vem som helst.
Din symbol, Uppochner, hur kom den till?
– Jag blev inspirerad av en gammal fotoremsa jag hittade, som föreställde mig som 17-åring och jag mindes hur orolig den tiden hade varit. Vad skulle jag ha behövt då, tänkte jag. Det var starten på symbolen Uppochner, en smiley som kan vara både glad och ledsen samtidigt, och jag fick hjälp av en fyraåring att rita hjärtat så att det inte skulle se så perfekt ut. En symbol för psykisk ohälsa för alla de som håller tyst om sin diagnos. Symbolen betyder att jag lyssnar gärna, det är okej att må dåligt. Hade den funnits på min arbetsplats hade jag vågat prata om hur jag mådde.
– Uppochner är mitt sätt att minska stigmatiseringen och belysa att det är livsviktigt att prata om detta. Min röst är en röst att använda på olika sätt. Män måste börja prata och bryta den skadliga machobilden av män.
Vad vill du säga till Minds följare?
– Till den som mår bra: Våga höra av dig till någon som inte mår bra, våga fråga hur det är. Våga lyssna färdigt och lyssna med. Du behöver inte kunna plocka fram något magiskt piller, utan det räcker bra att bara lyssna.
– Till den som mår dåligt: Jag vill inte pusha någon att prata som inte känner sig helt trygg med det, för jag vet inte vad det finns för personer omkring hen. Man behöver inte heller gå ut till hela världen. Men att berätta för närstående är att ge sig själv en chans. Man kan få hjälp att se mönster, vända trender och det blir lättare att säga att man har helt enkelt har ångest. Det är inte alla som kan ta det, men alla känner personer med psykiska problem. Att berätta löser inte problemet, men det gör livet lite lättare.
En intervju av Lolo Westerman
