Hur beskriver man på bästa möjliga sätt de strukturer som utåt sett inte syns, men som i det långa loppet kan bryta ner en människa? Hur ojämlikhet och fördomar kan bli ett extra stresspåslag som en tvingas handskas med? Ett begrepp som de senaste åren etsat sig fast är minoritetsstress. Alltså den stress minoriteter i samhället utsätts för. Oftast grundar den sig i strukturer som försummar specifika grupper.
Minoritetsstress kan uppstå i möten med sociala orättvisor och strukturer inom till exempel arbetsmarknad, bostadsmarknad, sjukvård med mera. Den kroniska stressen som kan skapas grundar sig inte i enskilda situationer, utan den kommer ifrån den ständigt närvarande risken för att drabbas. Det är inte en diagnos man får och ska botas ifrån. Det är känslan som uppstår när en blir utsatt på grund av sin sociala tillhörighet, och det är känslan av oro inför att bli utsatt. För det kan ske överallt, i skolan, på jobbet, i mataffären och kollektivtrafiken. Risken finns att den som kan bli utsatt går runt med ett ständigt obehag. Omedvetet eller undermedvetet kan det därför finnas ett behov av att alltid vara uppmärksam och redo. Redo på att besvara, hantera och förhindra negativa beteenden och bemötanden, såsom exempelvis skällsord, diskriminering och våld. Ju oftare vi möter på fördomar desto mer ökar risken för att stressen ska aktiveras.
Vi alla kan uppleva stress kring arbete, ekonomi och privatliv men minoritetsstress är en form av stress utöver det ”vanliga”.
De faktorer som går under paraplyet minoritetsstress är inget vi kan blunda för om vi vill ha ett jämlikt samhälle. Det är ett stresspåslag som sakta men säkert kan bryta ner människors tillvaro och skapa enormt lidande. Det är ett stresspåslag som börjar redan när barn är små. Barn som tillhör minoritetsgrupper lär sig tidigt att kalkylera risker för att navigera kring fördomar som finns mot dem. Man utvecklar ett psyke fyllt med överlevnadsstrategier, ett starkt psyke, men också i det långa loppet ett utmattat psyke. För när minoritetsindivider upplever en hög grad av fördomar som en tvingas bemöta, kan detta orsaka stressreaktioner. Stressreaktionerna uppstår över tid, och kan i slutändan resultera i dålig psykisk och fysisk hälsa.
Hur en individ drabbas och upplever det är självklart individuellt och vissa upplever ingen stress alls. Det är ändå viktigt att känna till att risken för både fysiskt och psykisk ohälsa ökar för de individer som upplever diskriminering och rasism. Det är ett mänskligt lidande för den drabbade men påverkar också samhället i stort.
Den här typen av stress ligger inte på individen, den grundar sig på en strukturell nivå. Ändå är det den drabbade som får ta konsekvenserna. Det är den drabbade som kan känna sig otrygg när den rör sig i offentliga miljöer. Det är den drabbade som riskerar att utveckla fel självbild. Det är den drabbade som tvingas tänka på hur den beter sig och för sig, för att minska risken att bli diskriminerad. Det är den drabbade som till slut riskerar att bli utmattad.
I mitt arbete har jag träffat och kommit i kontakt med många kvinnor som ingår i en minoritetsgrupp. Något jag tagit med mig och som jag kan relatera till är att man gör det man måste för att ta sig framåt. Det finns en enorm styrka i kampen för sin existens. Baksidan är tyvärr ofta att en känner sig utarbetad, motarbetad och trött. Därför är det viktigt att få berätta, men lika viktigt är det för andra att lyssna. Försöka förstå. Ta det på allvar. Att alla människor inte blir sjuka av samma anledning. Det är också så vi kan få ett mer jämlikt samhälle. Ett jämlikt samhälle där alla känner sig hörda och inkluderade. Ett samhälle där allas lika värde har betydelse, och där vi kan lära oss av varandras olikheter i stället för att exkludera.
Vi har kommit en bit på vägen. Mycket tack vare människor som för kampen framåt, men också för att vi nu har ett begrepp som belyser och förklarar denna typ av stresspåslag. Ett begrepp många kan relatera till. Ett begrepp som äntligen får ta plats.
Text: Ksanet Habte
Följ FIORI på Instagram: fioriswe
