Min första och andra ensamhet

Första ensamheten

När sjukdomen började ta tag i dig. Du försvann sakta från mig. Först var det en känsla, sedan mer konkret. Försökte få kontakt med dig och vara som vanligt. Prata på, utan att få svar. Du fanns där men ändå inte. Ditt tal försvann, vår enda kontakt var ögonkontakten.

En del dagar verkade du “ha kommit tillbaka”; du skrattade och var glad i ögonen. Då kom genast förhoppningen att nu vänder det.

Alla våra vänner försvann, med förklaringen att de inte visste vad de skulle säga. Det hjälpte inte att jag bad dem att vara som vanligt.

Någon ville minnas dig som du var.

Det fanns ingen att prata med. Många känslor av skam kom över mig. Skämdes för att du var tvingad att endast umgås med mig, år in och år ut. Till slut kände jag mej folkskygg, glömde hur man umgås och för ett normalt samtal.

Andra ensamheten

När du dog. Den första ensamheten delade vi. Nu var det bara jag. Oåterkalleligt. Att inse att så här kommer det att vara, år in och år ut. Somna ensam, vakna ensam.

Första året lagade jag ingen riktig mat. Det kändes så meningslöst att laga mat till mig själv. Det fick bli smörgås, yoghurt och kaffe.

Tystnaden. Orkar inte se på tv eller lyssna på radion.

Sorgen som inte syns, men känns i hela kroppen.

Pandemin har ju inte underlättat för oss ensamma. Man har blivit handlingsförlamad. Skjuter upp saker som att städa och att duscha varje dag. Det kommer ju ändå ingen som märker om man struntar i att hålla sej fräsch.

Det finns en del som säger: ”Skärp till er ni ensamma! Gå med i en förening, gå ut bland folk!” Ofta är det icke-ensamma som säger så.

Det låter enkelt, men det är som en hög mur att ta sig över. Att inte våga är nog en gemensam nämnare för oss.

Det är skillnad på frivillig och ofrivillig ensamhet. Den man valt själv är mycket enklare att förhålla sig till.

Birgitta Fransson Karlsson, 76.

Det här är en personlig berättelse från Minds upprop om ensamhet.