Mellan noterna och ackorden

Jag har i hela mitt liv bott i förorten Bromma. Ett tryggt och familjekärt område, fullt av pittoreska villor omringade av vacker natur. Jag har två katter, en lillebror och två föräldrar med en sån kärlekshistoria som man brukar se i klassiska romcoms. Vi var den perfekta familjen. Jag var också poppis i klassen, dejtade den populäraste killen, blev vän med lärarna, var bra på fotboll och var tjejen som skulle bli artist. Med andra ord, jag hade en uppväxt som folk drömmer om. Allt var så himla perfekt att jag kände att jag också var tvungen att vara det, perfekt.

Sedan jag var liten har jag alltid trott att det funnits ett korrekt sätt att göra saker på. Ett korrekt sätt att beställa mat på restaurang, korrekt sätt att leka, vara en bra vän, flickvän, dotter och artist. Ett korrekt sätt att köpa mjölk på Ica. Allt blev en prestation, en chans att vara duktig. Och fanns det en chans att jag inte skulle klara av det, då gjorde jag det inte alls. Istället stängde jag in mig, bakom dörrar men också i mig själv. På så sätt fanns inga förväntningar från andra och ingen risk att göra någon besviken. Allt för att på något sätt försöka undvika att känna mig dålig, säga fel eller hamna i okända situationer.

Den enda platsen det inte fanns några måsten på var mellan noterna och ackorden. Så fort jag skapade musik kunde jag andas ut. Där fanns inga förväntningar utan bara utrymme att skriva av mig om hur jag kände, tyckte och såg på omvärlden. Där handlade det inte om prestation. Utan om mig och mina ofiltrerade känslor. Det var befriande och kravlöst. Musiken betydde allt för mig. Det var min bästa vän, någon jag kunde vända mig till och som omfamnade mig i stunder av ensamhet. Sen hände något, mina konserter i flickrummet tog mig upp på den stora scenen inför massor med människor.

Jag började släppa mängder av låtar, några av dom började spelas på radion och drömmen om att arbeta som artist blev mer en verklighet. Men detta innebar att mina ord och min musik nu var öppna för allas åsikter. Plötsligt fanns det ett korrekt sätt att skriva, ett korrekt sätt att tonsätta mina känslor och tusen fel som kunde göras. Klart jag vill att andra ska tycka att det jag gör är fett. Men genom att göra alla andra nöjda så känner jag ibland att jag sviker mig själv. Och den fina, ärliga och kravlösa relationen jag hade till musiken håller på att ersättas av något annat, något som återigen får mig att stänga de dörrar jag vågat ha på glänt. Att det som hjälpte mig att känna mig mindre ensam förr är det som får mig att känna mig mer ensam i dag.

This is for the lonely ones
    The ones who always wonder
where their friends have gone
    The boy who can´t stop crying
The girl who gave up trying
This is for the lonely ones
The lonely ones

Yeah, I am just like you
I have been there too

ur låten Lonely Ones

Så hur hamnade jag här? I ett rum som luktar som en blandning av kaffe och rökelse, med en psykolog som ska försöka förstå hur jag känner. Jag vet faktiskt inte vad det var som fick mig att våga ta mig över tröskeln till slut. Kanske för att jag i mitt skapande märkte hur bra det kändes att sätta ord på det jag kände. Kanske för att jag vill försöka ställa dörren på glänt igen. Oavsett är jag tacksam över att jag vågade känna efter och se mig för vad jag är men att jag inte bara accepterade det. Istället vågade jag tror på att det finns en annan utväg, en plats där jag kan välja att må bra igen och där det är okej att inte vara så jävla duktig hela tiden.

I can be my own worst enemy
maybe that´s why I´m in therapy
    I´m going crazy, cause I never go crazy
I can be my own worst enemy why don´t I just let me be
    I´m going crazy, cause I never go crazy

I am my worst enemy, I am my worst enemy
    But that´s just me

Ur låten Own Worst Enemy

Text av: Lova Sönnerbo

Lova Sönnerbo vann vid 14 års ålder Lilla Melodifestivalen och har därefter släppt flera singlar under artistnamnet LOVA, till exempel You Me and The Silence som var den näst mest spelade låten i P2 under 2018. I början av 2021 släpps LOVAs debutalbum, där låtarna är tagna direkt ur hennes dagbok. Hon är känd för sina ärliga texter, sina inre kamper, osäkerhet och hur hon alltid försökt vara >>den perfekta flickan<<.