Förr kröp inte ensamheten på

Jag känner mig ensam ibland – eller ofta. Det beror på vad jag gör. Kanske känns det mer negativt när man har vuxit upp i en ganska stor familj och sedan även haft en själv. Jag är uppvuxen med tre bröder, min mamma var hemmafru och min pappa bodde alltid med oss. Jag har fyra barn och har varit gift till och från. Sedan många år är jag ensamstående. Mitt yngsta barn bodde fortfarande med mig tills jag började jobba utomlands när jag nyss fyllt 57 år.

Någonting som också spelar in är mina över 30 flyttar och att jag alltid varit annorlunda än de flesta – i skolan, på jobbet, under mina resor och så vidare. Så långt om bakgrunden.

Jag trivs med att vara tillsammans med människor, även om jag alltid haft lite svårt för att börja ett samtal. Men jag är alltid tacksam och mycket öppen när andra börjar prata med mig. Så småningom har jag lärt mig att själv ta initiativ.

När släkt och vänner försvinner

Mina föräldrar hade nästan aldrig släktingar eller vänner som hälsade på. I början förekom det, men medan jag växte upp avtog det. Vi höll dock kontakten med våra släktingar och hälsade på dem då och då. Jag var alltid glad när vi fick träffa någon av dem. Jag älskade min mormor. Hon var den enda som fortsatte att komma hem till oss. Även om hon hade ett jobb att sköta hjälpte hon min mamma i hushållet. Men också det blev mer och mer sällan med tiden.

Jag har alltid haft vänner, men har sällan fått behålla dem. Det har dock med flyttar att göra – till en bättre bostad, till en annan skola. Två väninnor från min skoltid har jag fortfarande kvar, även om vi inte träffas så ofta eftersom avstånden är långa. Många gånger, när jag känt mig ensam, har jag gått ut på stan. Människorna hjälper mig med sin blotta närvaro, även de inte interagerar med mig. Men det har också funnits dagar som min ensamhetskänsla förstärkts i den myllrande miljön.

I jobbet fick jag vara med människor

Avståndet är en bov i dramat. När jag bodde i en liten by i södra Norrland, ny i Sverige och snart också nybliven mamma, kände jag mig mycket mindre ensam än jag gör nu. Vi hade bara två grannfamiljer och var mer beroende av varandra. Det svetsar samman. Jag tror att jag på andra ställen trivdes så bra med att jobba utanför hemmet eftersom jag då fick vara med människor. Ensamheten kröp inte på. Mina jobb inom vården, som vikarierande lärare, som assistent i ett hem för före detta alkohol- och drogberoende kvinnor och även som kassörska innebar så många möten med människor att det sedan var skönt att vara hemma och få tid för sig själv.

Sedan jag blev pensionär har jag mycket mer tid för mig själv, vilket verkar vara roten till min känsla av ensamhet. Ändå sitter jag inte sysslolös.

Lever upp i sällskap

Utmaningen blev också blivit större när jag kom hem till Sverige efter att jag gick i pension. När jag äntligen fick en egen bostad igen var det i en mindre stad, där tiden verkade ha stått still. En stad där nykomlingarna har svårt att få in en fot, trots många egna försök. Det börjar dock lossna lite nu. Nog hade det gått fortare att få en ny bekantskapskrets vore det inte för pandemin. Denna pandemi fick mig att må riktigt dåligt psykiskt. Ensamheten låg som ett ok på mina axlar. Jag blev väldigt glad när folkhälsomyndigheten talade om för oss äldre att vi kunde gå ut i skogen. Tidvis hade jag till och med sällskap under mina promenader. Oj, vad jag levde upp!

Jag har rest en hel del sedan jag pensionerades och har då övernattat hos privatpersoner – familjer och ensamstående, i stället för att bo på hotell. Jag är väldigt tacksam för denna möjlighet. Även när jag är ensam under dagarna så har jag sällskap under de kritiska timmarna, när det känns som värst att vara ensam – när det är mörkt, när affärerna stänger och gatorna blir tomma. Det må finnas människor som är gjorda för att leva ensamma, som tar det med en klackspark, men jag hör inte till dem. Nog vore allt lättare med en trevlig partner, men det är inte alla förunnat.

Dorothee Hildebrandt

Dorothee bloggar om sina resor

Det här är en personlig berättelse från Minds upprop om ensamhet.