Ge en gåva

Att vara HBTQ-person, speciellt transperson, är förenat med utanförskap och diskriminering

Jag får ofta frågan: "...måste allt du skriver verkligen vara normkritiskt..." Faktum är, bara genom att ställa frågan visar personen på varför normkritik behövs. För att det som är normöverskridande inte är accepterat i samhället. Att vara HBTQ-person, och speciellt transperson är inte accepterat i samhället. Det är förenat med utanförskap, diskriminering, minoritetsstress och konstant en kamp över att få leva som den en är, med den en älskar. Att människor som inte är HBTQ inte upplever allt motstånd vi möter saknar helt betydelse. Det går inte att se eller uppleva det vi möter fullt ut om en inte är i det själv.

Bara det faktum att lesbiska relationer, av den breda massan, skalas ner till någon form av sexuellt triggande fantasi som självklart skulle må bättre av att någon random man hoppade in och räddade de stackars förvirrade tjejerna och ställde allt till rätta. För så är det ju. Porren, men även traditionell filmkonst har i decennier framställt samkönade relationer mellan kvinnor som något som bara ska vara ett förspel för en man.

Jag vidgar perspektivet lite och tittar inte så hemskt långt tillbaka i tiden vid min tonårstid. Jag levde med en klar medvetenhet om att mitt kön och min kropp inte korrelerade. Tänk själv att den enda bilden av transpersoner som fanns var en psykotisk massmördare i När lammen tystnar. Personer med transidentitet har alltjämt framställts som prostituerade, mordoffer, offer för sexuellt våld eller just psykotiska massmördare.
Till det kommer alla de där transfoba eller cis-sexistiska skämten, vitsar, löjeväckande gestaltningar, mm. Det är alltså helt OK att göra narr av transpersoner. Så till den grad att priviligerade publikstarka komiker tycker att det är helt OK att driva med en minoritetsgrupp, samtidigt som de är väl medvetna om att just den komiken stigmatiserar och skapar en enorm påfrestning för alla de som utsätts för den. Att cis-personer tycker det är oändligt lustigt med «en karl i klänning», ett skämt på transpersoners bekostnad. Det är skämt som rättfärdigar att folk skrattar åt, pekar finger, fnyser och högt och tydligt drar de där transfoba skämten bakom ryggen på en i affären. De är alla väl medvetna om att sådana beteenden är kränkande. Precis som de vet att det är kränkande att kalla mig rödtott eller glasögonorm, vilket de såklart avstår. Eftersom just de två tillmälena är att anse som nedlåtande. Ett resonemang som är helt orimligt.

Idag förekommer transpersoner överallt inom populärkulturen. Vi finns i filmer, tv-serier och litteratur. Transperspektiv får utrymme. Det är viktigt och det är något som minskar stigma, psykisk ohälsa och utanförskap. Att kunna identifiera sig med någon är ett behov vi människor har. Ett behov som ger oss en bekräftelse på att vi får lov att vara de vi är. I summan av det så handlar det också om att vi genom att synas i populärkulturen också finns i vardagen, för alla. Vi finns överallt och vi lever i hyreshus och villaområden. Vi har barn och familjer, vi idrottar, spelar teater, sjunger i kör och går drejningskurser. Att vara en del av ett samhälle vars normer exkluderar en är påfrestande och det finns inget val. Det vi kan göra, vi som har energin och ges möjligheten är att verka normöverskridande. Normer är något vi skapar gemensamt i samhället. Därmed också något vi kan utveckla till att bli mer inkluderande.

Att jag alltid, oavsett om jag talar, föreläser eller skriver, har ett normöverskridande transperspektiv. Alltid belyser min transerfarehet och min lesbiskhet. Det handlar om just det. Skapa avtryck som kan ge någon en känsla, en tanke, en textrad, en dikt, ett ord av samhörighet. Genom att skapa normkritisk litteratur och transaktivism bidrar jag på det sätt jag kan för att skapa en värld med färre stigman, färre självmord, färre övergrepp och mer inkludering i samhället.

Läs del två av Emilias berättelse