Varenda litet knytt har rätt att vara ilsket
Bjuder på en vacker höstbild, denna arg-onsdag till ära.
Kära läsare, i dag blev en såndär dag när man borde ha dragit täcket över huvudet och somnat om på stubben tills det blev en ny dag. Jag är så arg, och jag vet inte varför.
Men eftersom mitt liv numera förgylls utav två små solstrålar kan man ju inte bete sig på det viset längre. För tillfället är de små undren ute på promenad med sin käre far och slipper mig och mitt humör. Det gör däremot inte fadern. Honom har jag redan ringt till och berättat hur illa det står till, med en ganska så gäll ton. Han förstod inte vad han skulle göra åt problemet (som jag dessutom inte kunde sätta ord på) från parken där de var. Vilket såklart gjorde mig ännu argare.
Ni vet kanske känslan, kära läsare. Den där som känns som tusen kliande lappar i kläderna, korviga strumpor med lösa resår och hår som faller ner i ögonen. När varje liten knäppning låter som ett åskoväder. När det är knöligt i själen. Den känslan.
Jag vet vad jag måste göra i dessa lägen. Rida ut stormen. Det blir alltid bättre efter ett tag, allra bäst blir det om man låter det arga pysa ut. Därför tänker jag avsluta med ett citat från en annan Tove, nämligen Tove Jansson:
“Om man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket.”
Kom ihåg det!