Konsten att ta emot hjälp

För sådär en tio år sedan, när man var en ung flicksnärta jobbade man i utebar under en sommarfestival. Ett arbetspass var på tretton timmar utan rast – då var man rätt mör på slutet. Lite så känns det i dag om jag tar en dusch och smörjer in mig efteråt.

Jag är rätt nöjd med den beskrivningen av min graviditet, min pojkvän har också jobbat i bar och kunde relatera till känslan. Har vi bara varit en sväng på stan får jag fotbad med luktsalt framställt och jag behöver bara säga “aj” supertyst för att få massage.

Men den största skillnaden från att må dålig inuti och osynligt och synligt utanpå är inte hur mycket hjälp jag får, det är att jag plötsligt kan ta emot den utan krussiduller. Tidigare kunde jag knappt ta emot en kopp kaffe utan att få dåligt samvete, nu kan jag till och med be mina vänner att ses på platser som är närmre mig än dem, eller ta emot sittplats på tunnelbanan. För mig är det revolutionerande.

Varför, kära läsare, ska det vara så svårt att be om och ta emot hjälp, när det är så tydligt att det får en att må bättre? Om man slipper kämpa med det som är svårt för en kan man ju fokusera på det man har lätt för. Sen jag började ta emot hjälp har jag hjälpt till mycket mer, hur paradoxalt det än må låta. Dessutom har jag blivit trevligare, att be om hjälp kunde göra mig så grinig. Kanske eftersom jag inte visste hur jag skulle bete mig.

När det faktiskt räcker gott med ett litet “tack!”