Ibland måste man få vara lite felfri

Muffinsmat!

Även om detta må komma som en stor och obehaglig överraskning måste sanningen fram. Så här ligger det till kära läsare: jag är lite svår att leva med. Ibland mycket svår.

Det är tyvärr den bittra sanningen, och tills den dagen kort stubin, krånglig, glömsk och oprovocerade utbrott blir eftertraktade egenskaper kommer det så förbli. Min medvetenhet kring detta är förmodligen nyckeln till en “fullt fungerande” kärleksrelation. Jag satte citationstecken där. Man skall icke ljuga – men försköna går bra.

Jag ber alltid om ursäkt för mina oprovocerade utbrott och vi pratar ofta om mina mindre angenäma egenskaper. En vän sa till mig nyligen att man nog får så många förlåt man ger, och jag tror att det är precis så det är. Självklart räcker det inte att säga förlåt, man måste försöka skärpa sig också vilket jag gör – och för det vill jag ha respekt.

Råkar jag baka cupkakes när jag i själva verket ska handla mat vill jag ha tack, inte suck. Blir jag bara pyttelite arg när planen ändras i sista sekund vill jag ha beröm och lyckas jag manövrera en låsning i hallen förtjänar jag en glass. Min inre snällkamp pågår dygnet runt, lika tung som osynlig. Min tuffaste kritiker är jag själv, men även jag har mina gränser.

– Du är faktiskt inte alltid så lätt att leva med, sa min pojkvän här om dagen.

Jag spände ögonen i honom.

– Du, jag är faktiskt extremt enkel att leva med, sa jag.

Vi visste båda att det var en ren lögn. Men här kommer det fina, i den här familjen har vi en tyst överenskommelse. Ibland måste man få känna på hur det känns att vara felfri, detta gäller även (kanske framförallt) oss som har lite svårt för det där med att vara snäll – hur skulle vi annars orka skärpa oss i längden?

– Ja det är du, förlåt mig, sa han därför och det blev sådär varmt inuti.