Ge en gåva

#MeToo — Berättelser som inte kommer fram

De senaste dagarna har ett stort antal kvinnor trätt fram under hashtaggen #metoo och berättat om sina erfarenheter av sexuella trakasserier. Men det är många berättelser som aldrig kommer fram.

Vi är många som har en egen historia. Det är ofta tunga berättelser som det krävs mod att förmedla. Att bryta igenom känslor av skam och skuld och våga berätta är ofta både svårare och tyngre än vad man kan tro. Känslor som absolut inte bör finnas hos de som utsatts, men som hamnar där likväl.

Kampanjen #metoo har gett en röst och en plattform till något som alltför länge sopats under mattan. Sexuella trakasserier är aldrig ok, vem det än drabbar, vilket kön det än drabbar. Men alla kommer inte att sprida sin berättelse under #metoo. Många som kontaktar oss anonymt i Självmordslinjen vågar oftast inte berätta för någon annan vad de varit med om.

Varje dag lyssnar vi på unga tjejer och kvinnor i alla åldrar som berättar om sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter. Fruktansvärda erfarenheter som gör att de mår psykiskt dåligt och till och med inte vill leva längre. Låt oss förmedla brottstycken av vad vi hör, och vad unga tjejer tvingas genomleva:

“Jag vet inte var jag ska börja. Allt är bara så jobbigt just nu. Jag orkar inte längre. Det hände en sak för tre år sedan och jag kommer inte vidare. Jag kan inte sluta tänka på det och klandrar mig själv. Jag vet att jag blev full och att jag tappade kontrollen.”

“Jag har aldrig berättat för någon hur jag egentligen mår. De tror att allt är bra, jag jobbar, ser glad och pigg ut och ingen vet vilket kaos jag har inuti. Han förstörde något i mig som inte går att laga, men det syns inte utanpå. Hur ska jag kunna älska någon? Jag förstör alla eventuella chanser så fort jag kan. Ingen skulle ändå stå ut med mitt mörker.”

“Det är mitt fel, jag vet det. Jag har skadat mig själv så mycket sedan dess. Inte bara att jag skär mig, men jag har också haft sex fast jag inte egentligen vill det, liksom bara för att straffa mig själv. Jag är så äcklig. Det finns bara en utväg, så att jag slipper det här.”

När vi möter en volontär i korridoren efter ett pass i självmordslinjen kan det låta så här:

”- Hej Elisabeth, ville bara höra, gick ditt pass bra i morse?
— Tack snälla! Jag hade tre långa chattar med unga kvinnor som just skurit sig och som utsatts för sexuella övergrepp och en som sålde sex sannolikt som ett resultat av ett övergrepp. En av dem sa efter sådär 10 min att hon planerat sitt självmord och skulle ta livet av sig idag före kl. 12, innan dom andra kom hem. Det är då man drar efter andan. Men det slutade med samtal om farmor och farfars gård i Blekinge, om ett älskat syskon och en älskad och orolig mamma. Så efter en dryg timme var planerna nerlagda. Tack gode gud …”

Trauman efter sexuella övergrepp orsakar oundvikligen psykisk ohälsa.

Låt oss gå in i en ny tid tillsammans. Låt oss skapa en värld där ingen ofredar våra barn, ingen ser en kropp som allmän egendom och där skulden inte bärs av offret. Börja berätta din historia. Bär just du på en berättelse som du inte vågar prata om? Ring eller chatta med Självmordslinjen anonymt. Vi lyssnar. Eller skriv på Mind Forum.