Vi gav honom allt stöd vi kunde

Vem var Markus? 

– Markus var en mjuk person som var mån om sin omgivning. Han ställde alltid upp för sina vänner. Han var mycket omtyckt.  Han hade vänner men blev många gånger besviken på vänner som inte höll löften.  Man kunde lita på Markus. Han spelade både fotboll, tennis och golf. Han bildade ett fotbollslag med namnet Anlos, Solna baklänges, som turnerade i Stockholm under ett år och var även tränare i tennis i Sundbybergs idrottshall. Han var plikttrogen och visade inte för vänner om han mådde dåligt. I sitt umgänge levde han dubbelliv. I hemmiljö var han ofta orolig och ångestfylld men ute bland vänner alltid glad och trevlig.  

Hur var Markus som person? 

– Markus var en djup person. Han var bra på att analysera och läste böcker som exempelvis Strindberg. Han hade svårt för att ta livet lätt, att allt skulle ordna sig. Andra uppfattade honom som en lugn och behaglig person, som man kunde resonera med och som gav goda råd. Han kunde inte ta livet med en klackspark, som jag skulle önska att han hade gjort ibland. Han respekterade det kvinnliga könet och sa ifrån om killarna i sällskapet började använda ett språk som Markus ansåg inte passade sig i damsällskap. 

När förstod du och familjen att det inte stod rätt till med hans mående? 

– Det var under tonåren. Vi blev verkligen fundersamma när Markus skulle välja gymnasieskola. Han kunde inte ta beslut. En dag ringde en kurator till mig från Blackebergs gymnasium och var väldigt orolig för Markus. Han hade varit där för att se skolan inför sitt val och varit väldigt orolig i sitt uppträdande. Hon valde att ringa till mig, vilket jag verkligen var tacksam för. Till slut var han dock tvungen att ta beslut.  

– Markus hade svårt att inte ha oss nära. När han följde med på klassresor till Prag och norra Spanien kom ångesten och han ringde långa samtal till oss för att klara av resan. Var vi bortresta och han skulle bo ensam i vår lägenhet blev han mycket orolig och hans syster fick träda in för att stötta honom. Den första riktiga krisen bröt ut under tiden han gjorde värnplikt. Jag var emot att han skulle göra värnplikt men Markus var envis. Han lyckades dock genomföra den med hjälp av sin starka vilja. Jag försökte hela tiden att han skulle avbryta.  

Var Markus en person som pratade om hur han mådde? 

– Endast med oss i familjen öppnade han sig. Men omgivningen visste ingenting under alla år om hur dåligt han egentligen mådde. Vid begravningen träffade jag en av hans kursare i Umeå som berättade att Markus för inte så länge sedan en natt ringt till honom och varit helt förtvivlad. Kurskamraten var just då på praktik i Göteborg. Han ringde då upp sin syster som då ringde upp Markus för att försöka lugna honom och eventuellt gå hem till honom. Den enda jag tror Markus öppnade sig för.  

Sökte han hjälp och vilken hjälp fick han? 

– Vi sökte hjälp när han var barn och tonåring, bland annat på bup. Han var väldigt känslig som barn och hade svårt att somna på kvällarna. Han var rädd att min man och jag skulle dö. Vi kontaktade då bup där han fick tid för samtal hos psykolog. Jag tänkte att det här kommer att gå över och att det kunde vara en vanlig oro som barn känner.  

– På gymnasiet hade han en viss kontakt med skolans kurator. Han testades där för diagnosen dyslexi, som sedan visade sig stämma. Ett halvår efter att han hade avslutat sin värnplikt, där han under hela tiden hade kontakt med regementets sjuksköterska, så fick Markus en kraftig depression med panikångest. Han lades då in på Löwenströmska sjukhuset under en månad. Där fick han samtal med psykolog och ECT- behandlingar (el-chockbehandling). Från 20 års ålder till han var 29 gick hans mående i berg och dalbana. Han kämpade och var inlagd på sjukhus i olika omgångar. Men den knappa hjälp han fick gav inga resultat. Markus tappade hoppet om att någon gång bli frisk. En av alla hans otaliga läkare upptäckte vid ett läkarbesök att han var felmedicinerad. Medicinerna motverkade varandra.  

Hur hanterade ni, du och hans pappa att se hur Markus hade det? 

– Vi gav honom allt stöd vi kunde. Men vi var ofta i vår ensamhet förtvivlade över situationen Markus befann sig i. Vi hjälpte honom med läkarkontakter. Vi samtalade, diskuterade och lyssnade mycket för att stötta honom. Markus var en smart person. Han gjorde bra högskoleprov och blev antagen till både arkitektutbildningen och senare psykologutbildningen. Jag satt ofta bredvid honom så att han orkade göra uppgifter från universitet. Men tyvärr tyckte inte Markus själv att han var smart. Han var inte ens nöjd när han fick de högsta poängen vid prov. Han kunde inte ta emot uppskattning och beröm. Eftersom jag var pensionär flög jag i skytteltrafik mellan Stockholm och Umeå under många år för att tvätta hans kläder, städa, handla och stötta. Då han vid flera tillfällen låg inlagd på Umeå universitetssjukhus bodde jag i Markus studentrum och gick varje dag till sjukhuset för att vara där med honom. Min man Erik likaså tog bilen då och då till Umeå för att bistå på olika vis.   

Fick ni något stöd själva?

– Nej! Och det förvånar mig. Som anhörig och förälder var man helt maktlös och rådvill. Markus ville alltid att vi skulle vara med honom vid läkarbesök och annat, vilket vi var. Som inlagd delades det ut medicin och serverades mat och han fick några psykologsamtal per vecka. För övrigt var personalen på sitt kontor. Ingen av dem brydde sig om patienterna och gav dem mänsklig tid tillsammans. Vid ett tillfälle tog Markus hand om en ung flicka och lärde henne spela schack. Patienterna fick umgås med varandra om de kunde. Avdelningen var låst så de kunde inte gå ut på egen hand. Mind, Spes och Suicide Zero kände vi inte till då. Som förälder hade vi behövt egna samtal och råd från någon kunnig person inom vården. Många gånger stod vi handfallna och visste inte vad vi skulle göra. Risken är att man som förälder kan gå in i väggen, vilket höll på att hända mig. Det var tur att Erik och jag hade varandra.  

Vad hände sedan?  

– Under tiden Markus låg inlagd på S:t Görans sjukhus gick han ut en tidig söndagsmorgon och tog sitt liv. Läkaren på avdelningen tillät Markus gå ut själv. Markus hade lovat henne att inte göra sig illa på något vis.  

Vad tänker du skulle kunna gjort skillnad för Markus? 

– Jag hade förväntningar att man, inom den psykiska vården i Sverige, skulle ta hand om inlagda patienter. Patienterna lämnas åt sitt öde på en avdelning med andra psykiskt sjuka. Personalen borde under den tiden de är inlagda lära känna sina patienter genom att umgås, spela spel, promenera, spela bordtennis och samtala mycket. På vissa sjukhus i England erbjuder personalen sin tid, sin omtanke och omsorg. Jag anser nästan att det är skadligt att vara inlagd på en psykiatrisk avdelning så som det fungerar i dag. Det var Erik och jag som turades om att vara tillsammans med Markus under dagarna. Personalen höll till på kontoret.    

Vilket är ditt viktigaste, finaste minne av honom? 

– När Markus var 24 år så flög han ner till Kina där jag hade haft ett jobb. Under en hel vecka hade vi underbart trevligt med massor av upplevelser. Ett annat minne från förskolan tänker jag ofta på. Jag hade just kommit för att hämta Markus. Då fick jag se honom komma cyklande på en liten cykel. En kamrat kom plötsligt fram och grabbade tag i cykelstyret. Markus stannade cykeln, klev lugnt av och lämnade över cykeln till den aggressive kamraten. Han tog av sig sin hjälm och satte den på kamratens huvud och lät honom cykla vidare. Förskolläraren jag stod bredvid utbrast: ”Typiskt Markus!”  

Du har ju skrivit en bok, Markus bok. På vilket sätt var det viktigt för dig att göra det? 

– Markus fanns i mina tankar hela tiden. Jag ville vara, känna mig nära honom på något vis. Lösningen blev att sätta mig ner och skriva Markus bok. Det blev en terapi. Visserligen rann mina tårar ofta framför datorskärmen. Men det kändes bra. På något vis gjorde vi denna bok tillsammans.  

Vad skulle du vilja säga till andra föräldrar med barn som lider psykiskt?  

– Var tillsammans med ditt barn så mycket du kan. Prata trots att barnet kanske är vresigt och avvisande.  Fråga om tankar finns om självmord. Trots den hjälp vi saknade så be om hjälp och försök att ha en och samma läkare. Viktig med kontinuitet i vårdkontakten. Ta även kontakt med organisationer som jobbar med suicid, som Mind, Spes och Suicide Zero. Det är fruktansvärt svårt att se sitt barn lida så och inte få hjälp. 

Markus bok kan beställas här. Den säljs även på Lava, Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln.