Det är inte är en nyhet att transpersoner ges alldeles för lite plats i all form av kultur, politik, media och typ alla andra tänkbara sammanhang i den här världen. Att enda stället transpersoner är överrepresenterade i är självmordsstatistiken är heller inget nytt. Men hur ser den representation vi faktiskt får ta del av ut egentligen?
Majoriteten av de böcker och filmer innehållande fokus på eller minsta glimt av en transperson kretsar kring att personen är just trans, och ofta kopplat till förtryck. Det som återkommande lyfts är rädsla, sorg, ångest, självmordsförsök, diskriminering och död. Bland de vanligaste orsakerna att en transperson ges plats i media är för att den mördats. Förtrycket och att må konstant skit är en så starkt förknippad del av transidentiteten att jag till och med undvikit att visa mig lycklig och välmående, till exempel på sociala medier, i rädsla att inte läsas in som trans nog och stämplas som fake. För en transperson kan ju inte må bra, trivas i sin kropp och vara nöjd med sitt liv.
I den lilla representationen som finns tilldelas transpersoner ofta rollen som utbildare för transspecifika ämnen, dessutom med fokus på hur man inte ska förtrycka och diskriminera oss. Vi behöver ofta försvara vår blotta existens, tvingas bevisa att vi finns och är på riktigt, informera om pronomen, diskutera den bristfälliga vården och snacka normkritik. Vi görs ständigt till politiska objekt, tillåts aldrig vara vanliga jävla människor.
Det är självklart nödvändigt att det förtryck och lidande transpersoner utsätts för uppmärksammas, men jag är övertygad att det är minst lika viktigt att lyfta en vardaglig, avdramatiserad och normaliserande bild av transpersoners liv. Representation ger möjlighet att finna igenkänning. Att vara och känna sig representerad är en bekräftelse på att man finns, att det finns andra som man kan känna igen sig i. Är den representationen enkelriktad och helt genomsyrad av förtryck är det klart man börjar identifiera sig med förtrycket.
Jag själv är icke-binär transperson med ett liv som för närvarande kretsar väldigt lite kring min könsidentitet. Självklart suger min vardag hårt ibland och självklart utsätts jag oundvikligen för skit och förtryck, men jag lever också ett lustfyllt liv fyllt med så mycket vackert. Jag omges av en självvald familj, en blandning av de jag vuxit upp med och personer som tillkommit under livets gång. De uppmuntrar och inspirerar mig till att vara hela mig med alla sidor och tillstånd det innebär. I dagens cis–normativa och binärt styrda värld är det rätt omöjligt att som transperson inte tänka kring könsidentitet, och givetvis finns det massa berikande och positivt utvecklande aspekter med att göra det. Men efter att under många år ha ägnat en så stor del av mig själv, min tid och min energi åt tankar kopplat till att jag är trans med dagligt förtryck och exkludering är det jävligt befriande att få landa och bara vara.
Transpersoner blir allt för ofta reducerade till ett prefix: trans, som av många tros radera allt annat vi också är då hela fokuset okritiskt riktas mot bara det. Jag kan inte räkna hur många gånger jag varit i sammanhang i egenskap av allt möjligt annat än just transperson- på arbetsintervjuer, som fotograf, på dejt, i psykologsamtal om missbruk i uppväxten, trött efter skolan på tunnelbanan, i matkön för att köpa snacks till fredagsmyset- som oförklarligt utvecklats till en från min sida hundraprocentigt ofrivillig debatt (obs: monolog, jag själv är inte aktivt deltagande, det räcker med att jag bara finns i rummet) om ett tredje kön, hur hormonbehandlingar går till och det trånas efter min åsikt om könsuppdelningen för barnkläder på H&M.
Jag vill se en mer nyanserad representation som realistiskt skildrar transpersoner. Hur olika vi är. Hur självklart komplexa, mångfacetterade och mångbottnade vi är. Det är helt avgörande för unga, och äldre, transpersoners mående vilken representation man får ta del av. Får man se andra transpersoner representerade på varierande sätt, med olika infallsvinklar, intressen, bakgrunder, liv och drömmar uppmuntrar och visar det att man själv också kan vara och göra det. Att man kan och får vara flera olika saker som människa, det ena utesluter inte det andra. Man får misslyckas, man får må dåligt och samtidigt i högsta grad förtjänar man att vara välmående. Jag är en lycklig transperson. Det går, och vi finns.
