Regnet slår mot fönstret. Jag höjer volymen och sjunker ner i soffan till Metallicas ”Nothing else matters”. Idag kom äntligen brevet. Jag ska få stödsamtal. Som jag väntat.
Tårarna rinner. Jag vet inte varför. Det är den 17 maj 2017 och om två timmar ska jag på mitt sista samtal på psyk i Bollnäs. Men vad händer sedan? Är jag färdig då? Utredd för att få komma till Uppsala? Lyckoruset når magen och sprids ut i kroppen. Jag är så nära nu. Så nära att få bli den jag egentligen är. Tårarna rinner men ett leende letar sig fram i ansiktet. Det går inte att hindra. Äntligen ska jag få bort chipstuttarna som inte tillhör mig. Leendet övergår i skratt och jag reser mig från soffan, nästan studsar och plötsligt går skrattet inte att hejda. En lättnad bubblar fram ur mig, kan det vara möjligt att min evighetslånga, ovissa resa snart är över? Jag kan inte minnas när min kropp fylldes av samma glädje senast. Det måste varit när jag var liten. Skratt och bubblande känslor hör inte direkt till min normala vardag.
Fortfarande när jag lämnar bilen på parkeringen har jag skrattet kvar. Väntrummet är inte alls lika kallt och tomt som senast jag satt där.
”Maximilian Ericsson? Är det du?” Jag reser mig från stolen och ler mot kvinnan som just sagt mitt namn. ”Ja, det är jag!”
”Så bra! Jag heter Marie och jag är läkare här”, säger hon och öppnar dörren till ett stort kontor. Längst in står två blåa fåtöljer och hon visar med sin vackra, kvinnliga hand att jag ska sätta mig. När jag vänder mig om upptäcker jag en välvårdad man. Vem är han? Nervositeten smyger sig på och leendet som suttit fastklistrat i ansiktet på mig suddas ut. Det stod inte i något papper som jag fått att han skulle vara med idag. Det snurrar till i huvudet och jag tar stöd mot fåtöljens armstöd. Rummet börjar sakta att snurra runt mig. Han reser på sig och kommer mot mig med sin grova hand utsträckt till hälsning.
”Lars heter jag och jag är också läkare.” Han går tillbaka och sjunker ner på sin stol. Säger inget mer. Jag vill bort, åka hem igen. Det var inte så här det skulle vara. Den inre stressen river mig på insidan, jag biter ihop käkarna och sjunker så långt ner i fåtöljen som jag kan. Ser hennes tunna blonda hår och vill resa på mig och skrika åt dem. Skrika att jag inte är någon jävla apa som de kan sitta och stirra på. Att jag är en människa precis som de. Men jag förblir tyst. Det är bara inom mig som jag skriker. Det ekar i huvudet men det är ingenting som de hör. Jag känner hur de ser på mig, hur jag blir ett objekt som de kan göra vad de vill med. Vill kräkas över tanken att det är hon som bestämmer vad de ska göra med mig. Det är hon som har makten över mitt liv. Jag är bara ännu ett papper för henne. Hon förstår inte att för mig är det liv eller död. Igen förstår.
”Maximilian, kan du berätta lite om din barndom för oss?” Klumpen i halsen tjocknar och gråten trycker på. Det går inte att kämpa emot. Det är tyst och jag känner hur jag är på väg att tappa greppet, hur jag bryter ihop. Min röst bryter ändå tystnaden samtidigt som jag gör allt för att inte gråta. Jag vill inte gråta igen. ”Jag har ju redan berättat.” Biter ihop och tittar på Lars, vill skrika att han är ett jävla as som kan sluta att glo på mig. Tårarna kommer. Det är så förnedrande att gråta inför en annan man. ”Det började när jag var liten …” Rösten brister och jag tvingas hämta andan. ” Jag älskar kvinnor, blir förälskad i heterosexuella kvinnor. Jag vill dela mitt liv med en kvinna, drömmer ut ett killperspektiv och är som lyckligast när jag får vara i den världen.” Så många ord. Jag vet inte var kraften kommer ifrån, hur jag lyckas få fram allt genom gråten och skammen. Sjunker djupare ner i fåtöljen. Vill gömma mig, försvinna. Tänk om hon säger nej? Tänk om det här är slutet. Jag kanske inte kommer längre än så här. Händerna skakar. Käkarna pressas ihop allt hårdare. Det värker överallt. Jag måste ut ur mitt fängelse. Samlar ny kraft.
”Jag älskar kvinnor, har smugit överallt här i Bollnäs, stått bakom varenda pelare och kikat. Jag kan lukta mig till en kvinna. Jag vet att jag är född till man, längtan till att få bli pappa, att få ta hand om en familj, är enorm.”
”Maximilian, kan du berätta lite om vad du vill göra med dessa kvinnor. Känner dig sexuellt attraherad av dem?” Hon lutar sig fram och ler. ”Du vet att allt vi pratar om här inne stannar här.” Plötsligt avskyr jag hennes äckliga finska brytning, kan jag inte bara få försvinna? Värmen stiger i ansiktet. Ska jag ännu en gång behöva prata om saker som faktiskt bara angår mig? Fattar de inte hur förnedrande allt är? Orden kommer inte fram och sårbarheten är så tydlig att de skulle kunna sträcka sig fram och ta på den. Mosa mig. Plötsligt är jag en mansgris, det gör så jävla ont. ”Vi måste fråga, det kostar pengar att skicka iväg sådana som dig. Kommunen betalar för din plats på de större utredningsteamen. Vi måste vara säkra och det är därför jag frågar. Du är inte så ung längre, varför har du inte kommit tidigare?”
”Jag har inte vetat om att man kan könskorrigera sig, det är aldrig någon som har berättat det för mig.” Känner mig anklagad.
”Maximilian, du ska inte tro att det bara är att gå igenom en dörr och sedan komma ut på andra sidan och se ut som en kille. Det är tufft och innebär svåra operationer.”
Det är så mycket som jag vill säga. Så mycket som jag skulle vilja skrika rakt i ansiktet på henne. Vill få henne att förstå att jag för fan inte har något val. Att det är hon och Bollnäs som bestämt att jag måste gå igenom det här. Jag vill skrika att hon fan inte behövde gå igenom samma sak bara för att få vara sig själv. Men jag biter ihop hårdare. Inga ord kommer ur min mun. Det är tyst i rummet.
”Då är vi klara. Jag kommer att skicka iväg en remiss för dig, du får välja själv vart du vill att jag ska skicka den.”
”Uppsala, skicka mig till Akademiska sjukhuset i Uppsala.” Mina ord är en viskning, krafterna är slut. Men jag översköljs av en lättnad, den lämnar kroppen i form av tårar. Jag reser på mig, tackar för mig, ser dem knappt genom mina rödgråtna ögon. Hon tar min hand.
”Maximilian, det kommer att bli tufft för dig där borta i Uppsala.”
Utanför kontoret glider jag mot väggen och hamnar på golvet. Ingen ser mig. Jag har ingen energi kvar. Hur ska jag ens ta mig ut till bilen?
Mobilen surrar i fickan.
”Hej, jag heter Linda och ringer ifrån psykosociala teamet ifrån Bollnäs sjukhus. Du hade ringt oss, vad kan vi hjälpa till med?” ”Jag skulle få stödsamtal av er.” Jag harklar mig och hoppas att hon kunnat tyda vad jag sade. ”Av oss? Tillhör inte du psyk?” Kvinnorösten är mjuk och vänlig” De är ju mer kunniga än oss på det här ämnet. Jag måste få be att återkomma till dig Maximilian.”
