”När vi haft tre samtal med dig så kommer vi skicka vår information till huvudläkaren. Han kommer sedan göra en bedömning."
Maximilian är född och lever – i väntan på könskorrigering – i en kvinnas kropp. Hans omgivning känner honom som en småstadskvinna i trettioårsåldern, med ett kvinnonamn. Här och i flera krönikor framåt får vi följa hans resa mot att få bli sig själv.
Det är den 27 mars 2017. Klockan är 10.50 och jag sitter i mitt första samtal på psyk. Jag vågar inte se kuratorn i ögonen. Det gör för ont.
”När vi haft tre samtal med dig så kommer vi skicka vår information till huvudläkaren. Han kommer sedan göra en bedömning för att bestämma om du ska skickas vidare till något av de större utredningsteamen eller om du behöver någon annan hjälp först.”
Väntan hade varit så smärtsam att jag trott att det värsta var över. Så fel jag hade. Det var inte över. Inte på något sätt. Bara att vara på psyk gjorde så ont. Jag hade bestämt mig, visste vad jag ville och vart jag var på väg. Ändå satt jag här framför en kurator och lät tårarna rinna utmed kinderna. Jag skämdes.
”Ja, jag vet redan nu att jag kommer gå igenom en könskorrigering. Jag vet exakt vilka operationer som kommer att beröra mig.”
”Så du vet redan nu att du vill byta kön?” Hon låter sina ljusblå ögon långsamt röra sig över de papper hon håller i. Hade jag sagt något fel? Borde jag inte sagt något? Tårarna strömmar ner för kinderna, smärtan tränger på och måste ut. Kommer de att ta bort mig nu? Får jag inte påbörja resan som jag drömt om så länge? Var det slut?
”Kan du berätta lite om hur du upplevt din barndom?” Rummet snurrar och smärtan tilltar.
”Jag blev förälskad redan när jag var väldigt ung. Jag ville vara nära mina vänners mammor, ville krama dem. De gjorde mig varm och lycklig. Jag lekte att jag levde deras liv, skapade en egen drömvärld bakom den stängda dörren till mitt rum. Att var så verkligt. Det var då jag mådde bra, det gick inte att sluta leka även om jag oftast vaknade upp gråtandes när jag varje gång insåg att det bara var fantasier.”
Kuratorn skrev i sitt block och nickade mot mig att fortsätta.
”Jag var inte beredd när min kvinnokropp började växa fram. Hela kroppen värkte, allt gick så fort. Varje gång jag tvingades knäppa behån var som ett hårt slag i magen. Att vara kille och ha behå, det var förnedrande. Killar har inte behå. Det känns fortfarande likadant. Ända sedan jag fick min kvinnokropp har jag gjort allt för att ignorera den, för att inte se den, inte prata om den. Istället låser jag in mig i mitt kvinnofängelse och gråter. Mitt liv har så länge bestått av en lögn, av skam och av rädsla. Jag kan inte leva så här. Ingen kan det. Jag måste få hjälp.”
Tårarna slutar inte rinna och det känns fel att sitta där och berätta om allt som sker i mitt inre. Jag är livrädd för att visa min sårbarhet. Jag försöker att stirra ut genom fönstret när jag pratar, försöker att låtsas att jag är någon annanstans. Men jag fortsätter.
”Det är så svårt att förklara. När väckarklockan ringde i morse så vaknade jag kallsvettig. Tårarna rann. Kände mig feg och drog täcket över ansiktet. Oro i hela kroppen. Släpar mig till badrummet, svetten rinner i pannan. En våg av vatten sköljer bort skam och skuld. Eller? Jag känner mig så fruktansvärt ensam.”
”Jag har alltid trott att allt kommer att försvinna med åren. För några år sedan blev jag påkommen av en väldigt speciell människa som idag betyder oerhört mycket för mig. Lekarna jag lekt blev plötsligt ett liv. Idag förstår jag att jag alltid drömt ur ett killperspektiv. Som liten kunde jag inte sätta ord på det, kände mig bara tom, skamfylld och rädd.”
”När jag idag kliver in till dig så ser du en kvinnokropp medan jag själv känner på mina klena magrutor och min nakna släta överkropp. Mina kraftiga manshänder tar ett fast grepp om kalsongerna och känner att paketet ligger rätt. Jag lever ett yttre och ett inre liv. Varje dag krockar de med varandra. Det blir ohållbart. Vem är jag egentligen?”
