När han frågat om jag var där för könsbyte försvann läkaren med nervösa steg.
Maximilian är född i och lever – i väntan på könskorrigering – i en kvinnas kropp. Hans omgivning känner honom som en småstadskvinna i trettioårsåldern, med ett kvinnonamn. Här och i flera krönikor framåt får vi följa hans resa mot att få bli sig själv.
Jag växte upp i en väldigt trygg och fin miljö. Bollnäs var som en dröm där vi fick vara barn ända ut i fingertopparna. Sommararna bestod av fotboll och brännboll från tidiga morgnar till sena kvällar då våra trasiga fötter inte orkade mera. När vi inte var på fotbollsplanen stoppade vi ner våra kaniner i dockvagnar och gick promenader längst vägarna. Vi drömde om och längtade till vuxenlivet.
Jag förstod redan då att jag och mina vänner inte drömde om samma sorts framtid. Jag ville bli en trygg, snäll och ödmjuk fembarnspappa och flytta in i familjen Nilssons hus när jag blev vuxen. Jag såg, kunde nästan känna hur de skulle spänna ögonen i mig om jag skulle ha vågat berätta mina framtidsdrömmar. Skammen åt upp min tystnad och jag sa att jag inte gillade barn.
Åren gick och plötsligt stod vi alla där som vuxna. De med barn, man och hus. Jag stod kvar själv. Stampade på samma ställe. “Jag gillar inte barn.” Innerst inne så var längtan över att få bli pappa ofantlig. Ibland gick det överstyr. Som dagen då jag stängde dörren till min första lägenhet. ”Albert och Astrid, om fem minuter ska vi åka till skolan.” Inget svar. Bara ljudet när min äldsta dotter Ester slängde igen dörren i ansiktet på mig när jag ville prata. I verkligheten var det alldeles tyst och jag var ensam. Skammen och rädslan satt i väggarna och sorgen för att inte kunna bli pappa var oändlig.
2017 den 13 mars klockan 14:15 tog jag mina första steg till hälsocentralen i Bollnäs. Väntrummet var kallt. Tomt. Tystnaden gjorde mig rädd. Hör en viskande rostig röst. Maximilian är det du? Jag stiger försiktigt upp. Sätter mig försynt på en svart stol med armar. Det gör ont. Svetten mellan fingrarna torkar jag av mig på byxorna.
Läkaren spärrar upp sina stirrande ljusblåa ögon och ser på mig. ”Du är här på grund av könsbyte?” Jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Smärta. Sorg. Hör hur mitt viskande “ja” susar genom rummet.
”Hur ser ditt liv ut idag? Hur har det gått att ha förhållande med det andra könet?” Jag skruvar på hela mig. Det gör ont. Vill ställa mig upp. Skrika. Dra åt helvete, din snorunge till läkare, vad spelar det för jävla roll hur många förhållande jag haft? Eller om jag alls haft det? Om du bara visste hur ont det gör att få den frågan. Jag var ju här för att bli Jag! Biter ihop. Sneglar ner mot golvet. Känner hur det snurrar till i huvudet. Känner mig svimfärdig. Jag behövde inte fly till den anonyma storstaden för att vara sann mot mig själv.
Jag hann knappt sätta mig innan läkaren försvann med nervösa steg. Var det så omöjligt att hjälpa mig? Jag som just hade bestämt mig! Jag skulle till ett utredningteam! Läkaren kom tillbaka efter ett intensivt letande efter andra kollegor. ”Vi är inte så kunniga på människor som dig. Ganska ovanligt att det kommer in sådana fall. Jag kommer skicka en remiss till psyk för dig”. Jag hann inte ens ut från sjukhuset. Tårar och ångest kom som ett hårt slag i magen. Mina ben bar mig inte längre. Psyk! Ska de skicka mig till psyk? Varför då?
Springer genast hem. Smäller igen min dörr. Tårarna fyller mina ögon så att jag knappt kan se. Det gör ont. Hjärta dunkar. Hur fan kunde den djävulen skicka mig till psyk! Hasar sakta ner mot golvet. Rädsla. Skam sköljer över mig. Drar mig sakta upp från golvet. Kroppen förmår att krypa upp i sängen. Tuggar i mig täcket. Vrålar ut min smärta. Förtvivlan. Vem är jag? Vad ska min mamma tänka om hon skulle se sitt barn på psyk. Mobilen ringer. Mormor? Vad vill hon? Torkar bort snoret, harklar mig. Lägger på ett glatt ”Hej mormor”.
”Hej, din granne ringde nyss till mig. Hon hörde någon som grina och skrek i trappuppgången. Det var väl inte du?”
”Nej, jag är på jobbet.” Skuld. Torkar tårarna. Tuggar i mig skammen. Jag var falsk. Vetskapen om att mormors väninna bor granne med mig skär i mig.
