En meningsfull brevväxling leder till en tillsägelse med en varning.
”Du har skrivit mejl i andras namn, vi har kollat upp det. Du vet väl om att man kan kolla upp sådant? Man får inte ta någon annans identitet. Om du fortsätter skriva så tänker vi anmäla dig.”
Jag visste det, jag kände det på mig. Det var dags igen. Allt hade börjat hösten 1999, då jag just hade börjat i klass 7 A. En regnig tisdag satt jag och några kompisar och fikade då Elin i klass 9B spatserade förbi med en bricka full av kakor och en cappucino. Något hände i mig när jag såg på henne, visste att jag var annorlunda. Det skrämde. Ville inte vara annorlunda. Skam. Skuld. Jag blev tyst. Istället började en tid av tassande runt Elin. Jag ville vara nära men vågade inte. Ändå lät hon mig ta klivet ut ur mitt fängelse, känna förälskelsen som spirade i hela mig. Jag kände förälskelse och vågade ta klivet ut ur mitt fängelse. Redan innan hon gick förbi med sin cappucino hade jag bestämt mig för att skriva. Det skulle vara kort men fint, jag visste vilket skåpsnummer hon hade. 344.
”Hej! Hur mår du?
Fin tröja du hade på fiket idag. // Maximilian”
En vecka senare var vi igång med ett intensivt mejlande. Jag kände mig levande när vi kunde vara i vår värld, i en värld där jag levde för varje sekund. Uttrycksfullt. Men när hon inte svarade drog ilskan och bitterheten över mig, jag var bortglömd. När hon en fredagskväll kysste någon annans läppar utanför Olearys drogs jag till marken, slets åter in i mitt fängelse. Jag blev arg och bitter när Elin inte svara för då kände jag mig gömd. När Elin svarade ville kroppen springa tio varv runt hennes hus och jag kunde inte sluta skratta.
Jag borde sluta, skammen gnagde på mig varje gång jag klickade på ”skicka”. Jag gjorde något opassande men kunde inte sluta. Upplevelsen att slippa bli sedd som kvinna och bara för några sekunder få vara jag. Obeskrivligt. Ett mejl blev två, tre, fyra. Jag fick blodad tand, blev plötsligt så levande, fick möjlighet att vara jag utan mitt kvinnliga ansikte. Men jag var falsk. Och tro mig, jag har så många gånger velat sätta ner foten, ställa mig upp och vråla ut min inre smärta. Låta alla veta att det här är jag och jag måste göra så här för att överleva.
Jag tuggar i mig skammen. Jag har inte bett om det här. Så anmäl mig då! Velat gå rakryggad därifrån med mitt söndergråtna ansikte.
Sorg. En enorm sorg över att jag tog mig igenom en hel skolgång utan att någon såg mig för den jag var. Ingen berättade för mig. Ingen frågade. Ingen förklarade.
2017, den 27 Februari. Så är jag här igen! Skrämd. Ensam. Skammen och rädslan är kvar. Jag bestämde jag mig för att ta kontakt med Bollnäs hälsocentral. Måste äntligen få ett slut på det här. Få känna mig levande. Jag vill också leva mitt liv. Bli fri från mitt fängelse. Fumlade fram mobilen. Med glädjerus ända ut i fingertoppar mötes jag av en kvinnlig sagolik röst, ett bemötande jag sällan kommer glömma. Det var för första gången jag sa det. Ordet. Könskorrigering. Hör hur det ekar i hela rummet.
Två veckors väntan till mitt första möte. Sluter mina ögon. Jag längtar.
Jag längtar till den dagen då ljudet av skratt och tjutande röster långsamt susar förbi en sen sommarkväll. En svag doft av nybryggt kaffe når mig, högljudda skrikandes röster når mina öron. Maximilian! Jag längtar till den dagen då jag äntligen får vända mig om med mitt varmaste leende. Att jag en dag ska få lämna sorgen för att jag fick bära en kropp som inte var min i så många oumbärliga år på grund av de långa väntetiderna att det nästintill tog mitt liv. Jag längtar tills den dagen då jag kan skicka i väg ett mejl, ett mejl som Maximilian. Fortsätta dra ner den där dragkedjan. Bit för bit. Räcka fram min hand, presentera mig som Maximilian och visa dig mannen som du en gång skickade ditt första mejl till.
