Det är ingen nyhet att barn som växer upp i en familj med missbruk och psykisk ohälsa riskerar att ärva sina föräldrars ohälsa. Och om vi nu vet det så har vi fått en möjlighet att kunna förekomma det. Så varför gör vi inte det?
Det är ingen nyhet att barn som växer upp i en familj med missbruk och psykisk ohälsa riskerar att ärva sina föräldrars ohälsa. Och om vi nu vet det så har vi fått en möjlighet att kunna förekomma det. Så varför gör vi inte det? Jag ska förklara vad jag menar genom att berätta om två ungdomar jag mött genom mitt arbete på barnrättsorganisationen Maskrosbarn.
Sara mötte jag första gången på läger, hon hade blivit placerad på ett HVB-hem för destruktiva ungdomar. Hon var 16 år och hade blivit placerad för att hon skadar sig själv. Hon hade inte alltid skadat sig själv, hon försökte länge att ta hand om sig och sina syskon i ett hem där pappan utsatte mamman för våld. När de slutligen fick hjälp och pappan fick kontaktförbud fortsatte Sara att träffa sin pappa. Han slog aldrig Sara men han kommenterade vad hon åt, hur hon såg ut och vad hon hade på sig. Mamman var deprimerad och sov mycket så Sara hade mycket ansvar hemma. Hon fick svårare att äta och började självskada på olika sätt. Hon fick gå till kurator och psykiatrin. Efter många samtal, orosanmälningar och en vända till sjukhuset för att självskadan blivit så illa blev hon till slut placerad på grund av sitt eget beteende.
Lukas var även han ungdom på ett läger som jag jobbade på. Han var på otaliga möten på socialtjänsten. Under hans uppväxt har han utretts flera gånger och han visste hur det skulle sluta varje gång. I ingenting alls. Det var aldrig tillräckligt illa för att något skulle hända och framförallt gick hans föräldrar aldrig med på några insatser. De fick i och för sig familjebehandling två gånger med motiveringen att de hade svårt att hantera konflikter hemma. Men det var det enda föräldrarna gick med på. Vad Lukas ville var det ingen som frågade om. Lukas tyckte inte att kontakten med soc hjälpte för de pratade aldrig om mammas psykiska ohälsa. Idag är Lukas 17 år, han kan inte bo hemma, han mår inte bra där. Lukas äter medicin för depression, sömnsvårigheter och han självskadar. Lukas fyller dessutom 18 nästa år, han kommer då klassas som vuxen och socialtjänsten kan därför inte göra något nu, det finns inga boenden och mamma beter sig normalt när de är i kontakt med soc. Det är inte tillräckligt illa trots att Lukas säger att han mår dåligt hemma och att han inte kan bo där.
På Maskrosbarn möter vi många ungdomar med liknande berättelser. Många får stöd alldeles för sent och kan därför ha hunnit utveckla egen psykisk ohälsa utifrån sina konsekvenser av att växa upp i en dysfunktionell familj. Vissa får stöd men alldeles för sent och vissa faller mellan stolarna för att de snart fyller 18 och då räknas som vuxna.
Barn och unga får inte falla mellan stolarna! Barn och unga har rätt till en trygg uppväxt och att få det stöd de behöver. Barn och ungdomar behöver bli sedda och få stöd mycket tidigare än vad de får idag, de behöver få stödet redan innan de utvecklat egna problem utifrån sina konsekvenser. Vi kan inte vänta på att det ska gå riktigt illa innan vi hjälper barnen. För att kunna ge de det stöd de behöver måste vi lyssna på dem, på riktigt lyssna på deras beskrivning av situationen, deras känslor och behov. De är själva experter på sin situation och de måste involveras i planering av stöd och hjälp för att vi vuxna ska kunna ge dem stöd som är utformad efter deras behov, för deras skull!
När vi vet allt det här, varför väntar vi då med att agera? Om vi försökte förekomma barns psykiska ohälsa istället för att fokusera på att bota den när den uppkommit, tänk vad mycket vi skulle spara i tid och resurser, men framförallt i form av liv och lidande!
Vi vuxna får inte vara rädda för att prata med ungdomar och lägga oss i. Vi måste se till att alla barn får sina rättigheter och behov tillgodosedda. Det är vårt ansvar!
Helen Klaesson – föreläsare & projektmedarbetare på Maskrosbarn
