Ge en gåva
Krönika

Att vara trans är något som är komplext, svårt och individuellt. Det måste få ta tid att landa i

Jag använder pronomen hon men är inte binär i mitt sätt att vara eller se världen men det är lättare att vara binär i sitt uttryck i en binär värld. Hen funkar också. Jag skulle säga att min identitet är transgender/transtjej/Ickebinär tjej. Jag arbetar som författare, föreläsare, skådespelare, filmskapare och aktivist. Har jobbar mycket med frågor som rör psykisk ohälsa ofta kopplat till identitet och sexualitet.  

Begreppet kön anser jag att man kan dela in i 5 olika kategorier; biologiskt, juridiskt, socialt, psykologiskt och spirituellt. Världen ser på detta med kön otroligt binärt och att det bara finns man och kvinna och att de är varandras motpoler.  Förenklat förklarat är trans när antingen det sociala, mentala, fysiska, spirituella eller det juridiska könet eller alla delar inte stämmer överens med det man tilldelas vid födseln. Trans är ett stort och komplext begrepp som är svårt att förklara med några enkla meningar. Det finns otroligt många olika sätt att vara trans på. För mig handlar det om mina erfarenheter kring och hur jag ser mig själv och hur min omgivning ser på mig. Det är otroligt själsligt och handlar för mig otroligt mycket om det sociala, att bli sedd och mött som människa. 

För mig så är min identitet något som växte fram och fick ta tid. Jag märkte tidigt att jag var lite annorlunda från resten av min omgivning och att jag drogs åt mer feminint kodade saker och att jag var mer feminin i mitt sätt att uttrycka mig än andra ”killar” i min egen ålder. Jag kände tidigt av skammen och ogillandet av min omgivning på just att man kopplade samman de förväntningarna det fanns på mig som kille, med det lugna och feminina som för mig var en naturlig del av den jag var. Det var något som sågs som konstigt och fult av både vuxna och barn i min egen ålder. Vilket gjorde att jag försökte anpassa mig och hålla tillbaka den jag egentligen var under ganska lång tid. Det fanns inte internet på samma sätt, informationen fanns inte där lika tillgänglig som den gör idag. Det fanns inga sociala medier eller någon form av populärkultur som tog upp ämnet trans så som det gör idag. När jag växte upp fanns det heller inte ord och begrepp som kunde förklara hur jag kände. Det fanns inga öppna transpersoner för mig att se upp till. Mina funderingar kring identiteten är något som alltid funnits där men att jag inte haft ord och begrepp att förklara det hela med. Verktygen fanns inte där.

Det bästa med att vara trans är de erfarenheterna jag har fått över att vara just mig själv. Lekfullheten och det experimentella i att finna sig själv utanför det binära. Att lära känna sin kropp, att acceptera sig själv och sin kropp, och sättet jag ser på andra och världen. Att jag inte tar något för givet och jag ser på världen med mina ögon.

Det svåraste och jobbigaste med att vara trans är just att möta samhället och omgivningen. Att ständigt möta okunskapen och hatet som finns globalt. Att se så många inom communityt må dåligt, bli utsatta för kränkningar orättvisor och rädslan som finns där ständigt. All denna begränsning som görs i livet. Det är en utmaning att hålla energin, orken och inspirationen uppe när det är mycket skit som händer. Samtidigt som vi globalt sett ändrar lagar till förbättring är det attityder som tar längst tid att ändra, och det är små steg och tar mycket energi från eldsjälar som kämpar hela tiden. Blir man kritiserad eller råkar göra fel känns det ibland som en hel minoritet får betala priset. En annan sak är att just hitta sin egen väg. Vad är rätt väg för just mig? Att känna sig säker i sin identitet och vilken typ av vård jag behöva för att bli mig själv. Det känns som att samhället och vården har färdiga mallar som man ska passa in i och gör man inte det så blir det svårt. Det känns väldigt binärt och kroppsfixerat. Vissa val är oåterkalleliga och känns pressande att behöva möta den typen av val på pressad tid. Om man är osäker känns det som att man riskerar allt och enligt vården bara är förvirrad och nekas till hjälp då också. Det känns ibland som att hur man än gör så gör man fel. Att hela jag och min existens finns i förhållande till andra och inte på mina villkor. 

Min dysfori har mest varit social och jag har mest känt av den i sociala sammanhang när jag tvingats möta samhällets fördomar och normer (i skolan, offentliga rum osv). Många gånger har jag tänkt att den varit mer kroppslig än vad den kanske egentligen är, att jag inte känt mig hemma i min kropp men att det mer har med omgivningens förväntningar på min kropp att göra. Det i sin tur har gjort mig osäker i min egen kropp mer än att jag egentligen känner fysiskt kroppsdysfori. Jag har ju aldrig haft problem med mitt könsorgan, min sexlust eller min sexualitet utan det har varit en stor del av mig och min identitet. Min dysfori har egentligen handlat otroligt mycket om yttre påverkan från samhället, normer och förväntningar.

Eufori är för mig något som kan vara både kroppsligt, själsligt och socialt och en mix av allt. Eufori är något för mig som kommer i små korta stunder och kan vara kvar i min kropp olika lång tid beroende på händelser eller humör. Det kan vara att jag känner mig hemma i min kropp, att jag gjort något jag är stolt över. Det kan vara att befinna sig i ett sammanhang bland likasinnade där jag känner mig totalt trygg. Där jag öppet och bekvämt kan dela med mig av mina erfarenheter utan att jag känner att jag blir dömd av min omgivning. Balans, när den fysiska kroppen, mentala och psykiska klaffar bra, när jag är utvilad, har tränat, ätit mat, är mentalt stimulerad och på en bra plats i livet med bra människor som jag tycker om. Då mår jag som bäst och känner av euforin som skjuter runt lycka och välmående i mig kropp. Det är som en värme som växer i magen, som att vara förälskad fast i livet. 

Populärkultur och konst överlag har varit otroligt viktigt för mig i hel mitt liv och i mitt sökande och skapande av Saga och den jag är. Allt från musik, artister, författare, litterära verk, fotografer, filmer, filmskapare och konstnärer. För mig har det varit lite som att skapa sin egen person i form av erfarenheter. Hela livet går ut på att hitta sin väg och försöka må så bra i sig själv, då finner jag hjälp, inspiration och styrka i alternativa sätt att leva sitt liv. Jag ska stå ut med mig själv, det är den enda relationen som varar livet ut. Min familj och mina vänner har betytt otroligt mycket för mig i mitt sökande och skapande av Saga och min egen person.  

En annan sak som har varit viktig för mig är att hon aldrig har puttat mig åt något håll. Hon har låtit mig utforska och växa i min takt och inte dragit något ur mig, utan väntat tills jag själv berättade och kom ut som Saga.

Det fanns inga förebilder alls för mig att se upp till när jag växte upp. Det fanns ingen information kring identitet, trans eller queerhet överlag. Jag kommer från en liten ort så queertrygga sammanhang överlag har jag aldrig haft tillgång till i min uppväxt. Jag kommer från en liten ort där homo- och transfobin varit ganska stor och där det inte funnits några mötesplatser eller sammanhang att lära känna andra likasinnade eller umgås, och det tror jag har påverkat mig ganska mycket. Den ensamheten och utanförskapet jag kände när jag växte upp kanske inte hade sett likadant ut om jag hade haft tillgång till just det. Så information, kunskap, förebilder och trygga rum är otroligt viktiga saker som jag saknade.  

Jag sökte en massa olika jobb för några år sedan och var på en arbetsintervju på ett av dem, jag hade jättefina meriter och var egentligen mer kvalificerad och hade mer erfarenhet än vad som krävdes för jobbet. Arbetsintervjun gick jättebra och det kändes som att jag redan hade fått jobbet. I slutet av intervjun berättade jag att jag var trans. Det är en viktig sak för mig att min omgivning är medveten om och att jag är väldigt öppen med det. Hela atmosfären ändrades och hela tonen ändrades mot mig, kanske blev han ställd eller inte visste vad han skulle säga, men stämningen ändrades och han blev nästan otrevlig mot mig. Han lovade att ringa oavsett om jag fått jobbet eller inte för det gör de alltid. Han ringde aldrig och de har ju egentligen ingen skyldighet att ringa heller. Flera år senare träffade jag honom och då kom han fram till mig och bad om ursäkt och sa att han gjort fel i sitt arbete gentemot mig. Det är svårt när det handlar om såna här saker där man inte riktigt kan ta på det eller anmäla, för det finns sätt att kringgå det. Men oftast har ju ens magkänsla rätt och det hade nog inte varit en sån bra arbetsplats för mig heller. Jag fick ett jobb veckan efter där jag kunde vara öppen med min transidentitet och där jag kunde vara mig själv utan att någon blev konstig eller ställd.  

Det finns hur många fördomar som helst som jag ständigt möter, och jag tänker att det finns mot alla människor grupper eller minoriteter. En är att jag som trans ska hata mig själv, min kropp och mitt könsorgan. Att jag som trans inte är en sexuell varelse eller att jag inte kan ha sex, att jag som transkvinna ska vilja ha en fitta och bli penetrerad av en man och hans penis. Att jag bara är en sexuell varelse som finns och lever för mäns lustar och nyfikenhet. Sexualiseringen eller fetisheringen av mig som trans har absolut påverkat mig åt det mer negativa hållet, där min egen sexualitet och kropp tyvärr tagit skada. Att jag bara är förvirrad och sjuk i huvudet, att jag inte kan bestämma mig. Listan är lång på olika saker som folk tänker kring mig eller transpersoner överlag Det finns fördomar inom allt och även inom vårt eget community. Allt handlar om kunskap, mångfald och acceptans för olikheter. Oftast bemöter jag dem med humor och genom att prata med vänner. Just att kunna skämta och prata om jobbiga saker är viktigt för mig. För inget ska få ta bort min rätt till att skratta.  

Jag mår bäst när jag finner balansen. Mitt välmående handlar för mig väldigt mycket att söka och gå tillbaka till mig själv. Att ge mig själv tiden att återhämta mig, samla mig och läka. Jag släpper det mesta runtomkring mig och ger mig själv tiden. Jag gör saker jag mår bra av, lyssnar på musik, läser böcker, promenerar, är i naturen och pratar om hur jag mår. En av de viktigaste orsakerna till att jag mår så bra som jag gör idag, är just att jag kan prata om hur jag mår med de som är och står mig nära. Sedan skriver jag mycket. r mig är det viktigt att sätta ord på känslor och det som jag är med om i livet, för att bearbeta och förstå mig själv. Jag har landat i mig själv, min identitet, att jag inte går på hormonbehandling, inte gjort några könsbekräftande operationer, Jag funnit min väg, det som var rätt för mig och det har gjort att jag accepterat och mött mig själv på ett sätt som gör att jag kan må bra. Jag lever mitt liv på mina villor. 

Jag är som mest stolt över mig själv när jag klarar av saker trots rädsla. Det är läskigt att vara aktivist och göra aktivistiska handlingar. Det sticker i folks ögon när man har starka åsikter och vägrar vika undan. Att stå upp för sig själv och sin identitet trots alla fördomar och normer. Jag är stolt över mig själv att jag lever på mina villkor och gör alla mina val för mig och ingen annan. Jag tänkte länge att många av mina problem handlade om just trans eller att jag var trans, men jag tänker annorlunda idag. Att jag är trans är ju en ganska liten del av allt jag är i mitt liv. Idag väljer jag att se möjligheter i saker istället för hinder. Jag kommer alltid att vara konstig och äckligt enligt vissa, men jag bryr mig inte längre om hur jag uppfattas av idioter. Jakommer aldrig kunna möta dem på ett själsligt plan, för de är för dumma för att kunna möta mig på samma nivå.  

Jag tror att en av de viktigaste sakerna i livet är att just ge sig själv tid. Tid att bearbeta, återhämta, utforska, prova sig fram och att landa i sig själv. Att vara trans är något som är komplext, svårt och individuellt. Det finns inga rätt eller fel och att lära känna sig själv, är något som vi alla gör under hela vår livstid oavsett om man är trans eller inte. Det är okej att prova sig fram, vara förvirrad, leka, ångra, utveckla, backa tillbaka, gå framåt. Det finns ingen mall för hur en människa ska vara. Det är bara du som sätter ramarna för ditt eget liv. Lev på dina villkor och låt saker ta den tiden det behöver. Vi stressar alldeles för mycket i våra liv och jag förstår många gånger att man vill skynda på, att det känns som att man står still. Men processer behöver också ta tid och man måste ha tålamod för att kunna hänga med. Vi får inte heller glömma bort att alla människor har könsidentiteter, det är inte bara transpersoner som har det utan alla och att vi är unika i vår egen identitet. Vi försöker att finna oss själva och vår väg att leva som oss själva fullt ut. Det är bra att tänka så för då har man en större förståelse och empati när man möter och träffar andra människor.     

Läs också Sagas berättelse om att det går att leva som trans på hur många olika sätt som helst