Startsida Mind Minds logotyp i orange.

Det tog månbild_färgga år innan jag kunde börja tycka om julen igen. När mina morföräldrar dog, dog inte bara receptet på kalvdans, utan också en stor del av tradition och kultur i vår familj. Kvar blev bara tomhet och längtande hjärtan och scener som kunde hört hemma i en Norénpjäs. Julen gjorde ont. Man kan ju lära sig att leva med den mesta av sorg, det var inte den som gjorde ont. Nej, det som kändes mest var den smärtsamma insikten av det som inte fanns, det som inte skulle komma igen. Det som alla andra hade.

Idag vet jag att långt ifrån alla har det man låtsas att man har. Men när ångesten ekar högt i hela själen är det svårt att vara förnuftig. Fortfarande. Själen minns. Och det gör jag med.

Dom första jularna efter att jag fick egna barn var nästan värst. Utan rötter är det så svårt att fira en värdefull jul. Det är ju på julen man åker hem till, eller åtminstone umgås med det som kallas familj. Och man tröttnar på varandra till höger och vänster, kanske storknar över hur töntig ens svåger är och hur nåns mamma alltid måste göra sig till. Men det väver en historia och man skapar traditioner och det svider att vara två vuxna och ett litet barn på julafton utan minsta lilla tönt till svåger. Det gör inte direkt att själen ekar mindre tomt.

 

Nyårsafton däremot, där man skall välja sitt umgänge på ett annat sätt är en helt annan sak. Där skall man vara tip-top och överlycklig, gärna hunnit med träning samma dag och styrt ihop minst en tre-rätters välkomponerad meny med bubbel till. Man skall vara sprudlande och lyckad och uppklädd till tänderna, och det går åt helvete redan innan för jag har så få klänningar som passar till ångest.

Med tiden hittade jag ett sätt att komma runt det. Och i takt med att barnen blev medvetna om sin omgivning började jag fira jul hela december. Klä gran och kola och pepparkakshus utspritt på 30 dagar. Annars funkar det inte, för sviterna av utmattningen gör sig påminda direkt när det är många måsten på hög. Men barnen älskar december och utan att jag hade planerat det har vi lyckats skapa nya, egna traditioner där det räcker alldeles utmärkt om man bara är fyra. Jag känner mig känslomässigt rik nästan alla andra dagar på året. Och jag har också börjat älska december.

Men själen minns ändå. Och den protesterar högljutt både på jul och nyårsafton. Förnuftet har rest på charter och kvar sitter man med en massa tankar om hur mycket som fattas en och hur det borde eller skulle kunna vara. Julafton är lite lindrigare ändå för förväntningarna är inte lika höga som på nyårsafton. På julen får man hålla tillgodo med den familj man har och det är inget särskilt tabu att det kan vara lite hur som helst. Nyårsafton däremot, där man skall välja sitt umgänge på ett annat sätt är en helt annan sak. Där skall man vara tip-top och överlycklig, gärna hunnit med träning samma dag och styrt ihop minst en tre-rätters välkomponerad meny med bubbel till. Man skall vara sprudlande och lyckad och uppklädd till tänderna, och det går åt helvete redan innan för jag har så få klänningar som passar till ångest.

Och det märks på de samtal vi tagit emot under jul och nyårshelgerna. Mycket mer tryck på chatten än på telefon, förmodligen för att man har fler folk omkring sig och det är svårare att få till ett samtal ifred. Och så mycket ångest. Så många som önskat att helgerna bara skall vara över så att man kan slippa ångesten över kontrasten mellan vad som är och hur det känns. För många är det precis som för mig smärtsamt eftersom längtan efter vad-det-nu -än-må-vara blir större just då. Även om man är precis där man vill vara. Och det blir många måsten på hög. Och det tar mer energi än vad man har att låtsas att man är precis så hel och lycklig man försökt sminka sig till. Släta över sprickorna i fasaden. Då är det lätt att tappa livslusten helt, särskilt om den varit sviktande innan.

Ja, många extra tankar har under helgerna gått till de som ringt Självmordslinjen. Det finns sår som aldrig läker. Det behövs mer kärlek i världen. Mer hopp, mer värme och mer töntiga svågrar. Mer förlåt till en själv som inte kan hjälpa hur man känner trots positivt tänkande och ”-vem är det som bestämmer i ditt liv?”. Och fler klänningar som passar till ångest.

Selene Cortes, koordinator på Mind