Känner du någon som mår dåligt?
De allra flesta har någon gång mött, eller kommer att möta och hantera någon som inte mår bra. Trots det kan det vara svårt att veta vad man ska göra när det blir allvarligt. Vad ska man säga och hur? Kan man göra det värre och vilket är ens ansvar och hur gör en för att inte gå sönder själv? Här kommer några praktiska råd för dig som närstående.
Hur möter jag någon jag misstänker må dåligt?
Det kan vara svårt att själv ta initiativ att fråga, även om man känner personen väl. Det kan kännas väldigt intimt och en vill inte kränka eller göra det värre. Det handlar ofta om att vi, generellt, är ovana vid att prata om hur vi mår. Att må dåligt psykiskt har länge varit något fult. Eftersom kunskapsläget i samhället generellt är låg vad gäller psykisk ohälsa är det även vanligt att den som drabbas inte förstår vad det är som händer. Det kan ta tid att förstå och acceptera att något inte är som det ska. Det är därför mycket begärt att den som mår dåligt även skall kunna formulera sig väl och börja berätta. Skam, stigma och skuld försvårar det hela ytterligare. Därför är det klokt att tänka att du som närstående tar ansvaret över samtalet och visar mod att prata om det. Vem vill du prata med när du mår dåligt? Svaret är enkelt – den du känner att du kan prata med.
Våga fråga – och våga lyssna på svaret
Alltså. Våga fråga. Ställ raka tydliga frågor. ”Har du självmordstankar?” i stället för luddiga formuleringar som ”Vill du ibland inte vara här?” eller liknande. Våga lyssna på svaret. Ge plats åt berättelsen. Det kan hända att personen berättar något som gör dig rädd eller upprörd. Var beredd på det, och om det händer, försök härbärgera det. Förutsättningen för att personen ska vilja, och kunna, prata vidare med dig är att hen inte känner sig dömd eller behöver ta hand om dina känslor och reaktioner inför det som berättas. Vid behov behöver du själv prata med någon annan om hur du känner, men det behöver vara vid ett annat tillfälle.
Ge inte råd
Den som mått dåligt någon gång kan förmodligen dra sig till minnes hur det känns när andra kommer med ”goda råd”. Även om de levereras med största omsorg får de sällan personen att varken känna sig stärkt eller motivation till förändring. Ställ hellre öppna frågor och undersök hur personen resonerar. Det är möjligt att du blir provocerad, försök i så fall hålla det åt sidan. Det betyder dock inte att du bara ska hålla med, tvärtom, det är viktigt att du delar med dig av reflektioner, men att reflektera på vad någon säger och att ge råd är inte samma sak.
”Du kan prata med mig”-misstaget
Att säga till någon ”Du kan prata med mig om du vill, jag finns här”, är fint tänkt, men föga effektivt. Det är svårt att berätta hur man mår och särskilt om man inte förstår vad som händer en. Det kan även vara svårt att berätta även om man skulle vilja, då många saknar ord och uttryck kring upplevelser som rör måendet. Hur förklarar man exempelvis ångest eller depression? Därför är det klokt att ta över ansvaret för att börja prata från individen som mår dåligt. Annars riskerar ”Du kan prata med mig” bara bli en tom fras som möjligen lättar samvetet för den som säger det. Det kanhända att du inte får genomslag direkt, eftersom det ofta är tunga ämnen som väcker en hel del känslor, så du kanske får försöka några gånger. Det visar att du bryr dig och kommer att fortsätta med det.
Du ska varken hjälpa eller rädda
Det här kan låta konstigt. Vi vill ju hjälpa och rädda, och ser hur den andra har behov, men ofta blir samtal där en part har den inställningen inte särskilt konstruktivt eftersom det ofta resulterar i att den tar över samtalet och överöser den andra med råd och forcerat prat. Det är inte ett särskilt framgångsrikt sätt eftersom förändring måste komma från individen själv. Sedan brukar ett sådant förhållningssätt tära mycket på den som ska hjälpa, och det kan bli gränslöst eftersom det ofta föder frustration hos båda parter.
Det betyder dock inte att du inte ska göra något – tvärtom. Du behöver agera. Ju tidigare desto bättre, och vara väldigt konsekvent. Men du behöver förstå vad din roll här kan vara för att det skall bli så fruktsamt som möjligt för er båda. Du kan omöjligt ta ansvar för hela den här personens liv. Men du kan ta ansvar för att säga vad du ser och hur du upplever det du ser, prata om din oro, och visa att du finns för att lyssna, bolla och reflektera. Det handlar alltså om ett visst förhållningssätt till samtalet, där att “hjälpa” och “rädda” görs på ett icke-traditionellt sätt. Och det betyder också att du behöver ta ansvar för att vända dig till vården om du är orolig för personens liv. På Självmordslinjen arbetar vi på detta sätt, och vi räddar liv dygnet runt.
Det betyder även att du behöver vara ärlig och ställa frågor du kanske inte är särskilt bekväm med. Att fråga om personen har självmordstankar är en typisk sådan. Men det är viktigt för att få veta hur allvarligt det är just nu.
Har du självmordstankar?
Att fråga någon om självmordstankar är för många något väldigt obehagligt. Men det är viktigt. Vi behöver bryta tabut kring att prata om självmord. Ställ frågan rakt på. Svarar personen nej vet du just nu att du inte behöver fortsätta på den linjen. Svarar personen ja behöver du fortsätta och be personen berätta om sina tankar. Det kan vara obehagligt men det hjälper personen att ge perspektiv och om hen väljer att berätta är hen inte ensam i sina tankar, vilket är viktigt. Fråga sedan vidare om hen har självmordsplaner. Finns planer för tid, plats och metod är planerna långt gångna och då bör personen få kontakt med vården. Om hen inte vill är det viktigt att du inte lämnar hen ensam, och om du är det minsta osäker på om det är fara för personens liv, kontakta 112.
Självmordstankar är vanligt, men går det långt behöver personen hjälp. Det behöver inte vara farligt, men det kan vara farligt att inte prata om det. Psykisk ohälsa är vanligt och kan drabba alla. Tre av fyra drabbas av egen eller närståendes psykiska ohälsa. Förmodligen är siffrorna ännu högre.