Jag var sjutton år när min kompis plötsligt och utan förvarning tog sitt liv. Han försvann spårlöst en kväll, efter att vi i kompisgänget skilts åt vid bussen. När dagarna gick och han fortfarande var borta, samlade vi ihop vänner och klasskompisar för att leta efter honom och det gjordes efterlysningar i både radio och TV. Vi gjorde affischer med det senaste skolfotot, där han log in i kameran. Att något inträffat förstod vi, men det kändes självklart att han snart skulle vara tillbaka och att allt snart skulle bli som vanligt igen.
Först några veckor senare hittades han till slut av en kvinna som rastade sin hund i skogen, nedanför ett högt stup. Där hade han avslutat sitt liv. Det här var för 28 år sedan, i en tid där man inte pratade särskilt ofta om psykisk ohälsa, än mindre om självmord. Han hette Alexander, min kompis, och jag saknar honom fortfarande.
Idag vet vi att självmord många gånger går att förhindra och att vi alla kan ta ansvar i vår vardag för att uppmärksamma när någon i vår närhet mår dåligt. Vi som arbetar i skolan har ett särskilt stort ansvar för att skapa förutsättningar så att barn och ungdomar får möjlighet att bygga schyssta relationer med kloka vuxna i olika yrkesroller. Kuratorn och skolsköterskan är de mest självklara, men det kan också vara den inkännande läraren, fritidsledaren eller någon helt annan vuxen som får den unges förtroende och som blir den som lyssnar och förstår.
På fritiden kan en förälder, någon annans förälder eller en idrottsledare bli vägen till ett gott liv. Genom att i skolan och på fritiden skapa en grund till goda och förtroendefulla relationer mellan barn och ungdomar och de vuxna som finns i deras vardag, skapas förutsättningar för god psykisk hälsa. Varje år tar ungefär 1500 människor i Sverige sitt liv, att jämföra med de ca 300 personer som omkommer i trafiken. Självmord är verkligen ett stort folkhälsoproblem, särskilt i gruppen unga män. Det totala antalet självmord har minskat något de senaste tio åren, men inte i åldrarna 15-29 år, där har antalet i stället ökat. Vi måste våga prata om självmord.
Av de som är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa är de flesta kvinnor (två av tre), men av de som väljer att ta sitt liv är de flesta pojkar eller män (sju av tio). Som sjukskriven erbjuds du samtalsstöd under din rehabilitering och det kanske fortfarande är så att kvinnor är mer vana vid att sätta ord på och har någon att prata med, när livet känns svårt. Killarna måste också tränas till att prata om sådant i livet som kan kännas svårt och också där är vi som arbetar inom skola och med barn och ungdomars fritid särskilt viktiga. Vi behöver skapa sammanhang, där både tjejers och killars tankar om stora och svåra frågor tas på allvar.
Min erfarenhet är att det tar längre tid att få igång det goda samtalet för många pojkar, om man generaliserar, men att det när isen väl är bruten kan bli hur bra som helst. Sådana samtal mellan vuxna och ungdomar i skolan, på ungdomsgården, i föreningslivet eller i hemmet är en viktig förebyggande insats för psykisk hälsa. Vi behöver öva på att tala, inte bara om roliga händelser och vardagsting utan också om stora och svåra saker som vi möter i livet, så att de blir hanterbara.
Jag har arbetat med barn och tonåringar sedan slutet av 1990-talet. Först som lärare och senare som rektor. I båda de rollerna har jag intresserat mig för och engagerat mig i olika elevnära arbetssätt för att främja hälsa och lärande.
Vid några tillfällen har jag valt att använda berättelsen om min kompis Alexander, som en introduktion till samtal om att må dåligt och den yttersta konsekvensen av det, självmord. Hur viktigt det är att ta hjälp, så att man orkar fortsätta sitt liv så att man får njuta av att se tillbaka på den jobbiga tiden när allt kändes hopplöst – och att då få må bra. För livet kan åter bli härligt att leva.
Att använda en sådan här berättelse ur det egna livet blir sårbart för mig som samtalsledare, så jag har valt dessa tillfällen med omsorg. För en tid sedan blev det ett sådant tillfälle i ett samtal med en grupp killar i högstadieåldern. De lyssnade uppmärksamt och omsorgsfullt och hade många frågor: Hur kändes det? Märkte ni inte något? Hur var begravningen? Hade han syskon, träffar du dem?
När jag kom hem från jobbet den dagen, ville den sista frågan inte lämna mig riktigt. Hur var det med hans syskon? Jag måste få veta. Så kom det sig att jag 28 år senare, via lite letande på Facebook, träffade Alexanders syskon för några veckor sedan. Det blev ett långt samtal om både glädje och sorg som kom att betyda mycket för mig – och jag tror också för dem. En cirkel fick äntligen slutas.
Vilken tur att man har elever som ställer de rätta frågorna. Tack för det, killar!
Text av: Johan Hallberg, rektor i Köpings kommun, [email protected]
Krönikan har tidigare publicerats hos magazin24.se
