Under sensommaren kom Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer inför hösten. Vi ska fortsätta arbeta hemma så mycket det går - ända fram till jul. Dåliga nyheter, åtminstone för alla dem som inte mår bra av hemarbete. Psykolog Anna Bennich förklarar varför.
Många som har jobbat hemifrån sedan början av mars har beskrivit hur de hade som strategi att ställa in siktet på sommaren. Vi gick ju emot ljusare, varmare tider och ledighet, det hjälpte också. Hösten skulle väl ändå bli annorlunda sedan? Och så blir den inte det. Och nu nalkas mörkret.
På vår mottagning har trycket ökat och frågeställningarna är delvis annorlunda nu. Det syns tydligt att pandemin sätter psykiska spår hos människor. Utöver den enorma kris det kan innebära att isoleras som riskgrupp, känna konstant oro eller ha förlorat någon man älskar, så syns virusets nyckfulla anlete även i vår yrkesvardag. I det här skarpa läget mejslas våra olikheter fram. En del människor har inga större problem med att arbeta hemma. De hämtar energi i den lite lugnare vardagen, i ökad egentid. De koncentrerar sig bättre hemma än i de (allt mer) öppna, lite röriga kontorslandskapen. De tycker att digitala möten funkar utmärkt (forskning visar att de överlag är mer effektiva både tids- och uppgiftsmässigt). Och de njuter av att slippa tidskrävande resvägar och stressig kollektivtrafik.
För andra är det svårare. Det har för många blivit tydligt hur stor roll samarbete, tillhörighet till en grupp, kollegial samvaro och småsnack vid kaffeautomaten spelar för motivation och arbetsglädje. Många personer beskriver att de har svårare att koncentrera sig hemma, inte bara om andra familjemedlemmar också finns i hemmet – utan också i ensamheten. Ensamheten, som ganska snabbt kan väcka rastlöshet, tristess, och faktiskt nedstämdhet. Vilket såklart i sin tur gör det än svårare att komma igång med sin dag och koncentrera sig på uppgifter.
En annan utmaning med hemarbetet är strukturen. Vad jag ska göra, när jag ska göra det, och även när jag ska sluta göra det blir mycket luddigare i hemmiljön. När börjar och slutar dagen? När vi går till en arbetsplats har vi ganska tydliga >>signaler<< för att sätta igång med olika givna beteenden. Komma till jobbet, hämta en kopp kaffe och sätta igång datorn är några sådana markörer. Att ta en paus tillsammans med en medarbetare blir en tydlig signal för en stunds vila.
Hur kan vi hantera den ökade ensamheten, och nedstämdheten som ofta följer på den? Faktum är att i en tid när vi inte kan påverka så mycket, så blir de små sakerna som ändå går att påverka så väldigt viktiga. Nedstämdhet kan vi mota i grind genom att skaffa lite rutiner: gå upp och i säng ungefär samma tid på vardagarna, se till att äta bra och ta en promenad varje dag. Allt det främjar ork och motståndskraft.
Struktur, koncentration och tydligare ramar kan vi också få lite hjälp med. Gränserna för när arbetet börjar och slutar är ofta ett stort problem när man jobbar hemma. En sak kan vara att >>gå till jobbet<< varje morgon. Alltså klä på sig, gå en sväng runt kvarteret och komma hem till en arbetsdag. En tydlig signal om att dagen har börjat. Planera in pauser också (och kanske lunch med någon som finns i närheten). Och så samma sak när dagen är slut, gå en sväng. Det finns också tekniker som hjälper till med koncentration och fokus (till exempel Pomodoro-metoden som går ut på att varva 25 minuters oavbrutet arbete med pauser på 3-5 minuter) som man kan ha nytta av. En del tycker ju också att det är mer motiverande att jobba ihop med andra – finns det någon kollega som man kan sitta och arbeta tillsammans med hemma med ibland?
Det blir viktigt att med kollegorna sätta ord på det som är utmanande. Det kan vara skönt att veta att man inte är ensam om att känna sig ensam. Inte heller är man ensam om att vara orolig eller riktigt trött på den här pandemin. Man får faktiskt hänga i sin gamla morgonrock, äta mackor en hel dag, känna uppgivenhet och gnälla mellan varven. Bara man är vaksam på att det inte breder ut sig och långsamt vinner alltmer mark i vardagen, huvudet eller känslolivet.
En text av: Anna Bennich
