När jag känner rädsla kan den största utmaningen ibland vara att bibehålla tilliten till forskning och beprövad erfarenhet.
Jag som skolmänniska följer debatten om att använda sig av “lågaffektivt bemötande” i arbetet med elever med ett utåtagerande beteende. På förmiddags-TV presenterades en omröstning om vad lärare tycker om metoden, oavsett om de behärskade den eller inte. Genomslaget hos allmänheten blev stort: Twitterflödet uttrycker sig hårt och aggressivt för att barn ska mötas med samma mynt som de i affekt skapar, någon nämner örfilar som metod och till och med en gammal fotbollsprofil uttalar sig i kvällspressen.
Mot detta drev av upprörda känslor finns några forskare och psykologer som hävdar att evidens och forskning menar att tryck skapar mottryck och att vi inte ska eskalera känsloutbrott. Motpolerna talar olika språk och känslorna i debatten är stora. “Undra på att de blir ligister när ingen sätter hårt mot hårt” menar många och uttrycker sin rädsla för framtiden. Det är just den känslan som vill utmana vår tro på det etablerade, på vad forskning, professionen och beprövad erfarenhet säger. Känslor mot forskning, som om de inte vore förenliga.
Det är de kanske inte i en värld av enkla lösningar och förklaringsmodeller. Om den alarmerande rädslan har planterats i oss, då finns inte mycket plats för argument, komplexitet och evidens. Inom skolans värld med hundratals barn med olika bakgrund och egenskaper, alla under samma tak, har inte den vetenskapliga förankringen alltid varit enkel att förstå. Politiker, gurus och andra intressenter har de senaste åren ofta dikterat var i klassrummet läraren ska stå och därför är jag inte förvånad över att ämnet, hur lärarprofessionen bemöter elever, numera är ett köksbordsämne i stugorna och inte ett professionsämne.
Vetenskapen mot känslorna inom klimatdebattens område är ännu mer uppenbar. Den behöver man knappt nämna. För eller emot Greta, som om det handlade om att välja religion. Man kan numera tycka och känna om det blir varmare, framförallt på platser man inte ens känner till eller har besökt, och det övertrumfar plötsligt allt vad vetenskap och forskning har kommit fram till under flera år.
Det jag blir mer förvånad över är att psykiatrin är nästa område. Jag som transperson följer debatten om transpersoners rättigheter noga. Även på detta område har det blivit en diskussion i media, sociala medier och i politiken om vem som är en riktig transperson. Även vilken behandling vi bör få och vid vilken ålder, finns det starka åsikter om. Känslorna är stora, kunskapen är skral om medicinska bedömningar. Föräldraföreningar, kyrkliga organisationer och vissa politiska inriktningar menar att psykologer, psykiatriker och forskare inte ska få definiera vem som ska få diagnosen könsdysfori och om de ska få kirurgi eller inte.
Det ska känslor hos personer som saknar erfarenhet eller kunskap avgöra. När blev läkarbehandlingar och diagnoser något som styrs av känslor hos andra? Är det twitterflödet som avgör min blodtrycks- eller cancerbehandling? Ska det vara politiken som avgör vem som är riktigt deprimerad? I denna till synes ändlösa dragkamp mellan känslan och det vetenskapliga perspektivet hoppas jag att Mind kan vara ett nyanserat och förenande inslag i debatten och samhället. Jag blir så otroligt glad för alla de viktiga insatser volontärer och anställda gör när de står kvar när känslor uttrycks, oavsett vilka. När känslor uttrycks och tas emot av någon, händer det något som ger plats för nya känslor.
Känslor ska vi ta till vara, vi ska inte vara rädda för dem. Visst går de att kombinera med forskning och beprövad erfarenhet, det krävs kanske mer nyans. VI ska därför inte kasta ut vetenskapen med badvattnet bara för att det kommit några droppar rädsla i karet.
Text av: Lina Axelsson Kihlblom, skolledare, förvaltningschef och styrelseordförande i Mind.
