Den där dagen då jag tog beslutet. Beslutet att leva. Den var tung. Att våga kliva ut ur garderoben och säga: “Hej! Det här är jag, jag heter Emilia”. Det var allt annat än enkelt. Rädslor, risker, fördomar och stigma. Jag var då 39 år. Utbildad, hade en fin karriär bakom mig. En karriär jag aldrig riktigt trivdes med. Den var bara en del av mitt förnekande av mig själv.
Den rädslan jag minns mest var rädslan över hur barnen skulle ta det. Ganska fånigt kan tyckas. För den som aldrig behövt brottas med tankar om sin könsidentitet. Men nog så svåra. Även om jag aldrig så väl vet att barn inte dömer, inte fördömer. De har en särskild förmåga att se människan, individen. Den andra rädslan handlar om relationer. Jag är, och har alltid varit, enbart attraherad av kvinnor. Så sent som 2015 var det absolut inte allmänt känt att sexualitet och könsidentitet inte hör ihop. För så är det, oavsett kön kan vi attraheras av andra oaktat deras kön. En transkvinna kan vara straight, bi eller lesbisk. En transkvinna kan vara polygam, monogam, asexuell eller demisexuell. Helt enkelt för att vi är precis som vi är. Vi är människor, precis som alla andra. Med samma unika egenskaper, drömmar, tankar, lustar och längtan.
Det är fortfarande inte allmänt känt att det är så. I det stora hela i samhället så finns och florerar en idé om att transpersoner efter transition ska komma ut som heterosexuella varelser formade i heteronormativa mallar. Mallar som enbart ger uttryck för de normer som ett patriarkalt samhälle satt. Just där finns ett starkt stigma för transpersoner. Relationer. Att dejta som transperson är allt annat än enkelt. Frågorna som låg i mig var många. Hur skulle jag någonsin kunna träffa en kvinna som ser mig som kvinna. Som förutom att leva med utanförskap på grund av en samkönad relation, dessutom är villig och stark nog att påminnas dagligen om att min kropp inte riktigt ser ut så som samhället tycker att den ska se ut. Det var oändligt många frågor.
Antalet gånger jag blivit bränd för att jag var en sexuell fantasi, för att jag inte passerade tillräckligt, för att min röst var fel, för att mina muskler är för hårda, mina höfter för små, min vulva inte snygg nog, för att jag har en vulva och inte en penis – för det förväntas en transtjej ha. Alla de fallen, alla de gångerna handlar om fördomar, sexuell exploatering, exotifiering och objektifiering. Inget annat.
Att konsekvent utsättas för sådana kommentarer, sådant behandlande gör avtryck. Avtryck i hälsan. Att bli bränd kan få vem som helst att vackla. Men att bli bränd enbart för att en bara vill leva, älska och få vara sig själv. Det är smärtsamt och grymt. En del säger: “Jo, men du har ju valt själv”. Inget kan vara mer fel eller mer förnedrande. För ingen, ingen väljer att vara trans. Ingen väljer att gå genom livet med risken att få leva större delen av det ensam utan partner. Ingen väljer att konstant, dagligen stigmatiseras och stirras på av människor som inte förstår att det är dem som är en del i att skapa statistiken om vår psykiska hälsa som transpersoner.
Jag har haft tur. En otrolig tur. I mitt liv har jag getts privilegier. Jag är inte rasifierad. Jag kan tala för mig, jag har förmågan att uttrycka mig, jag är utbildad och har en otroligt fin och stark familj i ryggen. En arbetsgivare som helt och fullt tagit min rygg. Markerat, tagit diskussioner med kunder och stridit för mina rättigheter. Jag har dejtat, blivit bränd. Fått ligga och gråta hemma hos mina föräldrar. Fått tröst när jag varit förkrossad. Stöd och transport till sjukhus för besök och operationer. Jag har haft tur.
Att leva med ständigt påslag med stress är milt sagt utmattande. Och när jag minst anade det. Då jag hade gett upp och förlikat mig med att leva ensam så dök det upp en liten diskret kontaktförfrågan på Messenger. En vinkning, det var allt. En gul hand som vinkade. Jag vinkade tillbaka och vi började lite försiktigt messa. Meddelandena blev längre och djupare. De var så rent och vackert ärliga. Jag var vid den tiden precis klar med min transition så till vida att jag genomfört mina könskorrigerande ingrepp. Jag tog där och då ett beslut. Beslutet att sluta se mig som något exotiskt och som befinner sig mellan två världar. Jag började beskriva mig, för mig själv, som kvinna med transerfarenhet. Istället för transkvinna.
Jag vet att samhället inte alltid förstår på grund av alla skadliga normer. Så när det var dags att prata i telefon första gången var jag faktiskt rädd. Riktigt, riktigt rädd. Hon var en helt fantastisk kvinna. Sättet hon fick mig att skratta, känna och må. Hade jag förlorat det på grund av min transidentitet så hade jag gått sönder helt. När hon svarade och jag lät rösten ljuda stod mitt hjärta still. Helt still. Jag höll andan och väntade på reaktionen. En reaktion som aldrig kom. Helt enkelt för att hon såg mig för den jag är, som den jag är. Vi pratade bort kvällar och nätter. Dagar och helger. Från och med nu i december så är vi skrivna på samma adress. Vi delar drömmar och hopp. Kärlek och längtan. Vi planerar för framtid. Vi tröstar varandra när det behövs. Vi diskar tillsammans. Städar, tvättar och lever.
Så. Den där rädslan var kanske en effekt av år av stigma. En effekt av år av tvivel och utsatthet, utanförskap. Men resultatet när jag lät den rätta komma in. Det är något jag alltid kommer bära med ett leende ända in i själen.
Läs del ett av Emilias berättelse
