Du är inte ensam om att känna dig ensam

Det är spännande att fundera kring ensamhet. Alla behöver vi förhålla oss till ensamheten på olika sätt. En del önskar mer av den, i bruset av familj, kollegor, alla människor som vi ofta har omkring oss. I ensamheten hinner vi ikapp oss själva. I avskildheten lyckas vi lösa trassliga tankar, få överblick och perspektiv. Ensamheten känns ofta vilsam. Vi slipper hantera andras behov, krav, önskemål. I ensamheten hittar vi återhämtning.

Men ensamheten kan också vara skrämmande. Det kan väcka känslor av övergivenhet och otrygghet. Det kan skapa ångest, oro och nedstämdhet. Många trivs allra bäst när de har andra människor omkring sig, åtminstone i närheten. Ensamhet är bara återhämtande om vi har möjlighet att välja den. Och också välja bort den. En del människor har ett socialt nätverk men är ändå utan positiva effekter av det. Alltså, de är omgivna av familj, kompisar, kollegor, bekanta, men de upplever att de saknar de djupare kontakterna. Det kan skapa en stark känsla av ensamhet att känna sig annorlunda, inte sedd eller inte förstådd.

Oönskad ensamhet är en stor riskfaktor när det kommer till vår hälsa. Vi människor är flockdjur och strävar efter att befinna oss i någon form av gemenskap med andra. Vi har biologiska system som är utvecklade för att vi ska överleva och de systemen reagerar snabbt och effektivt på hotsituationer. Enligt evolutionsteorierna var det förenat med fara att vara ensam. Förr, när vi levde bland fler fysiska hot, innebar det faktum att mista flocken inte sällan en säker död. Så den stress och ångest som väcks då vi är eller känner oss exkluderade och ensamma är en automatisk signal till oss: att genast leta upp ett socialt sammanhang som vi kan befinna oss i. Den ofrivilliga ensamheten skapar ett kroniskt stresspåslag, som lågintensivt puttrar på under alla ensamma timmar, dagar, nätter.

Var sjätte person i Sverige rapporterar att de inte har någon riktigt nära vän. Mellan en halv och en miljon svenskar upplever att de lider av ensamhet på olika sätt. Ofrivilligt ensamma människor löper högre risk att utveckla hjärt-kärlsjukdomar, stroke, tidigare utveckling av demens och ökad smärtproblematik. Därtill kommer ofta psykologiska svårigheter som depression, ångest, starka känslor av skam, självförakt, missbruk av alkohol och andra substanser, och ökat aggressivt beteende. Forskning visar också att ofrivillig ensamhet har lika skadliga hälsoeffekter som rökning, och det är till och med farligare för hälsan än fetma och stillasittande.

Om man söker på ”hälsa och livsstil” på Vårdguiden så hamnar man förstås vid rubriker som spelar stor roll för vårt välbefinnande. Där finns information och råd kring kost, motion, alkohol, rökning, sömn och stress. Men ingenstans står det om det sociala nätverkets vikt för vårt välbefinnande. Trots den gedigna forskning som finns tillgänglig idag, och som visar att det är ungefär lika viktigt för välbefinnandet som övriga områden. På flera av vårdcentralerna saknas också en mer systematisk screening för just ensamhet, till skillnad från att ställa frågor om till exempel fysisk aktivitet och matvanor.

Våra hjälpinsatser är inte tillräckligt rustade för att ta emot den så vanliga psykiska ohälsan. Om cirka en tredjedel av alla patienter i väntrummet kommer av psykologiska orsaker och det finns allmänläkare och sjuksköterskor men inte en enda psykolog, ja då är det lätt att räkna ut att behovet blir svårt att tillgodose. Vi har fantastisk personal i sjukvården, men alla kan inte göra allt, och när det kommer till psykologisk utredning och behandling så haltar det fortfarande rejält på sina håll. Det finns exempel på vårdcentraler runt om i landet som har flera psykologer anställda och som kan avlasta såväl fullbokade läkare, långa väntetider som den psykiatriska öppenvården på ett tillfredsställande sätt. Men det är fortfarande några undantag som bekräftar regeln. Vi ligger efter. Och förändringen går fortfarande för långsamt.

Text av: Anna Bennich Karlstedt, leg psykolog, leg psykoterapeut och författare.