Vi vill att du stannar hos oss

Sedan flyttades jag till en annan avdelning, längst ner i en ljusrörskorridor. I ett rum med vita galler för fönstret. Dörren till mitt rum var aldrig riktigt stängd. Till en början förstod jag inte varför men senare förstod jag att det satt en vårdare utanför. De hade satt mig under förstärkt bevakning. Jag fick till och med sällskap till och från toaletten och när jag bad om en rakhyvel så fick jag misstänksamma blickar.

Telefonen fick jag lämna för laddning i ett låst rum. Skärpet och skosnören hade de tagit hand om. Lika bra det för jag tassade omkring i sjukhuskläder som ett avdelningsspöke. Jag tyckte att jag skötte mig bra men fick inte följa med på de promenader som andra patienter fick gå på.

Jag hade fyra ställen jag brukade sitta på. Det var i matsalen när vi åt, i ett tv-rum när det var tomt där och på min säng när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Den fjärde platsen var ett bord utanför personalens rum/expeditionen. Mitt i korridoren. Det tog någon vecka men sedan satt jag ofta där på kvällen när jag väntade på mat eller kvällsfika.

Några kompisar kom på besök med ”grabbsaker”. Det var hockeytidningar, chips, läsk och en liten Monstertruck som jag fortfarande har kvar.

”Den vill vi att du tittar på nästa gång du blir ledsen. Tänk monstertrucks och gäddfiske”.

Det var ett sätt att säga vi vill att du stannar hos oss. Det har jag förstått nu i efterhand. Ett manligt, lite tafatt sätt. Vi är kanske inte bäst i världen på ord alla gånger men det betyder inte att vi inte kan visa vad vi känner för varandra.

Jag var rädd när jag skulle åka hem. Ingen kom och mötte mig. Jag gick ensam till bussen. Personalen ville ordna transport men jag avböjde. Märkligt nog tackade jag bestämt nej.

Jag hade kontakt med det mobila teamet redan på bussen och ett möte hos kommunen dagen efter. Jag hade också en uppföljning på vårdcentralen och fick till och med komma för att hälsa på hos mobila teamet i deras lilla kontor på sjukhuset.

Jag höll allt för mig själv. Ville inte berätta för någon. Det blev mycket att bära inom mig. När min egen mamma blev multisjuk orkade jag inte längre och blev på nytt sjukskriven. Jag började så småningom försöka ta mig tillbaka till jobbet. Steg för steg.

I mars 2020 ringer det på dörren strax efter klockan två på natten. Någon hade känt sig orolig för mig och larmat. Jag mumlar någonting och dörren öppnas. In kommer två poliser som artigt ber att få komma in. De frågar försiktigt vad jag gör och hur jag mår. Vi kommer överens om att vi åker tillsammans till psykakuten. Vi pratar om ishockey i bilen. Det är sådant jag gillar.

Det var samma färg på den här korridoren. Vita väggar med en gul rand på. Längst ner i korridoren fanns en uteplats med plexiglas runt. Det var någon slags rökruta. Helt utan möbler.

När jag kom hem den här gången hade vi ställt in ny medicin och återupptagit kontakten med vårdcentral och mobila teamet. Så småningom har jag förstått att minnet av att försöka avsluta mitt liv inte kommer att försvinna. Det är så oerhört viktigt att våga berätta och även om det tog från 2017 till 2021 innan jag tordes öppna mig så vill jag att alla som läser det här förstår hur viktigt det är. Jag är en sådan där men jag är också en sådan här som inte vill att andra ska hamna i samma helvete som jag. Även om jag möttes av förakt i min familj och har tvingats bryta all kontakt för att inte den hänsynslöshet jag möts av där ska bryta ner mig igen så är mitt budskap att det hjälper att berätta.

Jag drunknade nästan i min skam istället för att berätta i klartext hur jag mådde. Jag vet att om jag hade berättat så hade mina barn kunnat förstå. Nu tror de att psykisk ohälsa kan vara något som är fult och som man stänger inne och gömmer. Låt inte någon annans berättelse bli din och stäng inte in dina upplevelser.

Att prata om självmord har gett mig en känsla av att jag inte är ensam och att det går att förstå. Framför allt kan jag se att jag är en person. En människa. Inte en suicidal dåre. Om jag hade vågat prata om mina självmordstankar tidigare så hade jag kunnat förstå att tankarna kommer ur min psykiska ohälsa och att det inte är jag som person som är suicidal, utan att det är händelser i mitt liv som gjort att jag känt att jag helt enkelt inte orkat stå emot och därmed fallit in i depression. Jag hade en ångest som till slut skapade en så stark känsla av skam att jag inte trodde att jag orkade leva.

En dag hoppas jag känna tacksamhet för livet. Lycka över att leva. Idag är jag nöjd med att känna att det nog var bra att jag inte lyckades ta mitt liv. Det är en bra start.

Låt det inte ta fyra år av ditt liv för att nå startlinjen. Alla människor är sin egen berättelse. Våga berätta!

En text av: Hans Lekedal