Vi behöver våga vara mänskliga

En morgon för två år sedan föll ännu en kvinna. Allt hade blivit för mycket. Varje litet hörn i livet var för mycket. De sa att hon hade utmattningssyndrom. Hon orkade inget annat än att hålla med – men hon förstod inte.

Det var bara ett litet skal kvar av den kvinna som sen hon var åtta år bestämde sig för att hon skulle klara livet utan att vara beroende av någon. Visa att hon var stark, självständig, högpresterande, empatisk, omhändertagande och aldrig någonsin be om hjälp. Jag älskade att vara hon! Hon den avstängda och starka! Hon som fick axeldunkningar och komplimanger för att hon klarade av att jobba heltid, ha tre barn och alltid vara glad. Hon som aldrig sa nej. Hon som aldrig satte gränser. Jag älskade att vara just hon – stark och självständig!

Men den där starka kvinnan försökte fylla ett tomrum som kallas låg självkänsla, genom prestationer. Prestationer i jobb, relationer och i livet. Det hon glömde bort var att känna. “Hur känns det här för mig?” “Hur påverkar det här mig?” Hon glömde att vara lojal mot, och värdesätta, sig själv.

Så en dag, när hon hade sprungit 350 livsmaraton, vaknade hon med en kropp och hjärna som hade lagt av. Den fungerade inte längre. Vem var hon då? Hon hade varken tid eller lust att vara sjuk. Hon var ju stark! En läkare berättade att hennes kropp hade stannat henne i tid, för om hon hade fortsatt leva sitt liv som hon gjort hade kroppen tillslut inte orkat mer. Den hade lagt av.

Ett helvete låg nu vid hennes fötter och hon kämpade med att klara av sin egen vardag. Att stå på benen och att förstå de allra enklaste saker. Att inte känna igen sig själv. Att vara fånge i sin egen kropp och i en hjärna som lever rövare.

Men denna kvinna reste sig. Genom envishet, kraft och ett driv påbörjade hon resan mot något nytt – ett fungerande friskt liv.

Denna kvinna är jag och så många andra med mig. Vi behöver börja se oss själva och varandra bakom våra prestationer och fasader. För vi kämpar alla med något och vi vill alla bli sedda och älskade. Se det och våga visa sårbarhet och möt andra i deras rädslor, tvivel och oro. Våga vara mer mänsklig och sluta sträva efter det omänskliga.