Jag vågade inte fullt ut ta emot hjälpen jag fick

En kvinna kom ut genom en dörr och undrade om det var jag som var Maja, hon såg trevlig ut. Någon timme senare steg jag ut genom dörrarna och var på väg till bussen för att åka till teaterrepet. I mina journaler står det: “beskriver ett tydligt anorektiskt beteende med tvångstankar kring både mat och träning efter det första besöket.” Egentligen hade det börjat många år tidigare, det var då jag började må dåligt. Mina tankar kretsade kring meningen med livet och vad som händer efter döden. Samtidigt som jag brottades med prestationsångest, självkritik och låg självkänsla. Att prata med någon kändes aldrig aktuellt, skolkuratorn var mest instängd på sitt rum och inget hade ju egentligen hänt. Dessutom var jag den som alla vänner vände sig till när de hade behövt prata. Men vem skulle jag vända mig till?

Från början ville jag aldrig bli smal, jag var ganska nöjd med min kropp. Men det var livet som skavde, kändes svårt att hantera och var läskigt. Sommaren mellan första och andra året på gymnasiet sommarjobbade jag i hotell- och restaurangbranschen. Det blev en sommar med lite rast, en del festande, lite sömn och ett väldigt ojämnt ätande. Vi åt när eller om vi hade tid. Och, jag började må bättre, jag kände mig fri. Allt som jag upplevt som svårt i mitt liv blev irrelevant, jag hade kontroll på något: maten.

Sommaren tog slut och skolan började. Under hösten byttes frihetskänslan ut, jag var fast i ett beteende som var svårt att bryta, mina tankar kretsade ständigt kring vad jag åt och inte åt. Till sist rämnade fasaden, lärare såg, rektorn såg, personer i min närhet började ställa frågor och en dag bröt jag ihop i skolan. Det blev startskottet till att jag kom till BUP.

Resten av terminen och sommaren hade vi regelbundna besök på BUP; familjesamtal, läkarbesök och dietistkontakt. Under sommaren blev jag sjukskriven. Mamma var hemma med mig och våra dagar kretsade kring mina mattider. Min BUP-person frågade mig vid ett tillfälle om jag ville bli frisk. Frågan kändes svår, jag ville må bra men jag ville inte äta på det sätt och den mängd som alla andra ville och jag ville inte släppa mina trygga beteenden kring maten. För om jag inte hade maten, hur skulle jag då hantera livet?

Att bli frisk för mig har handlat om att inse att jag var sjuk, men också inse att jag behövde ta emot den vård och det stöd jag fick. Att sluta med beteenden som var kopplade till sjukdomen, att faktiskt dricka alla näringsdrycker som jag fick utskrivna, att sluta med den träning som enbart var kopplad till tvång, att hålla mig till “Skalmans mat- och sovklocka” och att sluta tro på att det fanns en quick-fix.

Jag har bra erfarenheter av BUP. Min BUP-person såg hela mig, lyssnade på mig och tog mig på allvar. Hon vågade vara personlig och det gjorde att jag också lyssnade. Men, jag vågade inte fullt ut ta emot den hjälp jag fick, kanske för att jag inte förstod fullt ut att jag var sjuk. När jag senare remitterades till vuxenpsykiatrin i ett annat landsting möttes jag av det motsatta. Jag upplevde det som att min nya kontakt var rädd för mig, rädd för att ställa frågor och rädd för att lyssna. Efter ytterligare en flytt och ny terapeut möttes jag av samma ingång som på BUP. En person som såg hela mig, som vågade vara personlig. Men det hade också hänt något i mig, jag förstod att jag var tvungen att “göra jobbet”.

Jag vågade berätta om att jag brutit mot träningsrestriktionerna och det var först då som min behandlare kunde jobba med mig kring det. Att vi tillsammans kunde hitta andra sätt för mig att hantera det jobbiga som hände i mig. Att bli frisk är bland det svåraste och viktigaste jag har gjort i mitt liv. Och det är värt det.

Ibland kändes det som att hoppa bungyjump utan lina – jag hade ingen aning om vad frisk skulle innebära, men någonstans i mig fanns det något som tänkte att det nog skulle vara bättre, jämfört med att fortsätta vara sjuk. Och för att veta det behövde jag prova att bli frisk, och att prova fullt ut.

Text av: Maja Engström