Jag har lovat att kämpa för varje sekund och dag som han inte fick

Att förlora pappa kom som en chock för mig. Jag har i efterhand haft svårt att bearbeta vad som hänt. Begravningen kändes bara främmande och fel, jag stirrade på kistan och tänkte att detta inte kunde vara sant. Jag ville så gärna gråta men gjorde istället allt för att hålla tårarna tillbaka. 

Jag har många gånger önskat att min omgivning skulle öppnat upp mer till samtal om pappas bortgång. Jag förstod det inte då men jag förstår nu tystheten berott på stigmatiseringen av psykisk ohälsa och självmord. Hade bemötandet varit annorlunda om pappas bortgång berodde på en fysisk sjukdom istället för en psykisk? Det är en fråga som jag ställer mig själv ofta. Hade bara synen på psykisk ohälsa sett annorlunda ut så hade kanske inte jag behövt vara så ensam i min sorg.

Jag tror tyvärr att många fortfarande tänker att om det inte syns så finns det inte. Det är ett tankesätt som vi tillsammans måste bryta. Det syntes inte på pappa att han var svårt sjuk, men det var han. 

Jag har lovat att kämpa för varje sekund och dag som han inte fick. Jag bearbetar fortfarande pappas bortgång och tror att det är en bearbetning som jag bär med mig livet ut. Jag har accepterat att han inte längre finns med mig här, men jag har också bestämt att hans berättelse aldrig ska få slockna. För kanske kan pappas berättelse och mitt engagemang hjälpa någon annan. Som mitt gymnasiearbete valde jag att göra en film om självmord. Det är en film som berör på djupet men som samtidigt tar med viktiga delar som fakta, statistik och råd. Filmen är ett resultat av min sorg och något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Titta gärna på min film ”Livet efter suicid” här.

En text av:  Julia Wolf Ekström