Det är okej att inte ha svar på allt

Jag är Carl-Robin Larsson. 25 år gammal. Bosatt i Stockholm tillsammans med fästman och hund. Jag arbetar som barnundersköterska och bloggare. Det senaste året har lärt mig en livstid av lektioner som jag kommer plocka med mig framöver.

Jag har lärt mig att hemligheter gör en sjuk. Jag har lärt mig att vara en förebild för andra, i stället för att vara ett offer för sjukdomarna. Jag har lärt mig att psykisk ohälsa är naturligt och kan drabba vem som helst. När som helst. Jag har lärt mig att kärlek är nödvändigt för att lyckas tillfriskna. Jag har lärt mig att man måste känna på motgångar för att få möjligheten att känna på framgångar. Jag har lärt mig att jag inte är ensam. Utan att det finns fler. Men jag har framför allt lärt mig att nyckeln till att vara lycklig är att vara sann emot sig själv och att det är helt okej att inte ha svar på allt.

Detta är min historia. Välkommen att ta del av min nakna sanning om mig själv.

Skadorna fortsatte sätta sina spår

Hela min psykiska sjukdom startade redan som litet barn. Med en manlig person som konstant var frånvarande och som vid dem få gångerna han var närvarande begick övergrepp emot mig. Jag fick ofta ta emot slag och nedvärderande kränkningar från denna människa. Något som fick mig att bli extremt rädd för manliga personer som kom i min närhet. Dessutom mådde jag väldigt dåligt de gångerna då jag vart tvungen att tillbringa tid i hans närvaro. Denna manliga person skulle föreställa min biologiska fader. Han som skapat mig tillsammans med min mor. Men någon far vart han aldrig för mig, utan han var en otroligt hemsk människa i mina ögon. Som tonåring tog jag beslutet om att avsluta all form av kontakt med honom. Men skadorna han orsakade satte sina spår.

Försökte ständigt hålla mig över ytan

Så att växa upp har varit en riktigt berg och dalbana. Jag kände mig ofta väldigt ensam, trots resterande familj vid min sida. Det vart inte lättare när det var dags att börja skolan. Under alla mina skolår så vart jag mobbad. Varje dag gick jag ovetandes till skolan utan någon som helst kontroll på vad som väntades just den dagen. För det var precis så. Det var alltid nya saker som skolkamrater mobbade mig för. Men mycket grundade sig i att jag inte var som alla andra killar. Jag hade otroligt mycket tjejkompisar och höll mig till dem. Resultatet av detta blev att jag ständigt blev kallad bögjävel eller liknande kränkningar. Många gånger när tillfällen gavs så kunde jag också bli uppknuffad mot skåp eller få lätta slag mot kroppen. De andra skolkamraterna i skolan gjorde precis allt för att sänka mig. Detta slutade inte förrän min student 2011. Under alla dessa år försökte jag ständigt hålla mig över ytan och ta mig till skolan. För jag älskade skolan och vad den hade att erbjuda mig. Även om den dagligen var en kamp att ta sig igenom.

När jag kom ut väntade en tuff period

Ett halvår innan det var dags för mig att avsluta studierna och ta studenten, beslutade jag mig efter mycket funderingar att komma ut som homosexuell. För många är detta ett otroligt svårt beslut att ta, man måste tyvärr vara beredd på att bli påhoppad och ta emot mycket kränkningar från omgivningen. Så var det även för mig. Det var en otroligt jobbig och tuff period i mitt liv. Att ta beslut om att komma ut som homosexuell var ingenting som föll naturligt. Jag tror aldrig jag känt mig så ensam som vid detta tillfälle. Jag gick omkring med en tung hemlighet som verkligen skapade en osund livsstil. För varje dag som gick så blev mina sedan tidigare sår allt djupare.

Viktigt med tid till bearbetning

I dag kan jag se mitt tidigare levnadssätt som självdestruktivt. Jag skadade mig själv så extremt svårt genom att inte vara sann mig själv eller min omgivning. Men jag visste inte bättre då och jag såg definitivt inte mina upplevelser som något som skulle ge mig en depression och psykisk ohälsa. Det var för mig bara tillfälliga perioder i mitt liv. Perioder som alla människor har och som avtar med tiden. Bara man ger det tid till bearbetning. Men för att kunna bearbeta måste man ha förmågan att prata om det. Något som jag saknade vid den tiden och resultatet var då att man gick omkring omedvetet med något som låg och skar såren djupare.

Det var inte förrän i samband med min senaste separation som såret brast för mig. Jag hade då under över tre års tid levt med en, enligt mig fantastiskt person. En kille som jag verkligen älskade och var förlovad med. Vi var sambos och hade påbörjat en liv ihop med två hundar och gemensam lägenhet. För mig var det helt ofattbart att han kunde älska en människa som mig. Med tanke på all min bakgrund. Jag var inte värd honom. Han var värd någon bättre. Jag försökte vid några tillfällen få detta till en verklighet. Genom att träffa andra killar vid sidan om honom. Ännu ett självdestruktivt beteende som jag haft svårt att hantera. Men det var aldrig meningen att det skulle såra honom. Utan dessa tillfällen fick mig att må bra för stunden. Allt det mörka inom mig försvann för en kort stund. Men gång på gång tog vi oss igenom detta och vi fortsatte tillsammans. Han älskade verkligen mig, konstigt nog. Jag älskade honom. Han var min bästa vän och vi hade enligt mig då ett fantastiskt liv tillsammans.

Allt kom ikapp mig – jag var en tickande bomb

Men så i september 2016 kom separationen. Den kom som en chock från min sida när han berättade för mig att han inte längre älskade mig på det sättet. Utan som en väldigt bra kompis. En bästa vän. I samma ögonblick som dessa ord tog emot av mig så vändes hela mitt liv upp och ner. Jag minns att jag började hyperventilera, fick svårt att andas och bara ville dö. Personen som haft hela mitt liv i sin hand ville lämna mig. Dessutom ta i från mig allt. Tak över huvudet och mina underbara hundar. Jag hade ingenstans att ta vägen. Helt bostadslös, men en resväska. Det var många stunder av mörker som trängde sig på hos mig och jag blev allt mer nere. Såret var nu så djupt att det knappt fanns någon möjlighet till att sy ihop det. Jag hade drabbats psykisk sjukdom. En djup depression som senare höll på att kosta mig livet. Dessutom hade jag nu fått känna på panikångest och hur det var att inte bearbeta tidigare kriser i livet. Allt kom i kapp mig. Separationen var bara den utlösande faktorn på allt. Jag var som en tickande bomb.

Aldrig känt så mycket skam

Tiden efter allt detta visade sig snabbt bli något extremt tufft. Mycket kontakt med psykakuten, öppenvården, läkare och psykologer. Det var t.o.m. så illa att jag vid ett tillfälle hamnade under LPT på en slutenavdelning för missbrukare, efter att ha försökt ta livet av mig. Jag tror aldrig jag känt så mycket skam som jag gjorde efter detta. Den skammen höll i sig länge och än idag kan jag få den känslan när jag tänker tillbaka på allt.

Han förstod allvaret

I dag ett år senare lever jag ett liv tillsammans med en ny man. Han var min räddning och har varit mitt bollplank under hela detta kaotiska år. Han fick mig till att söka ordentlig vård och han var min räddare under tillfället jag försökte avsluta mitt liv. Jag har han att tacka för mycket. Han fick min familj att förstå hur jag mådde och allvaret i det. Tack vare honom så har vår familj växt sig ännu starkare tillsammans och vi har blivit otroligt mycket tightare. Han var den som fick mig att öppna upp och våga prata om det. I dag driver jag min egna blogg på nätet. Där jag skriver om mitt liv och min psykiska ohälsa. Utan några som helst filter. Detta gör jag tack vare honom och hans stöd.

Kan se tillbaka med stolthet

I dag kan se tillbaka på min bakgrund med stolthet. Jag tog mig ur den värsta skiten och jag lever. Trots att jag fortfarande lever med min psykiska ohälsa så har jag återfunnit kontrollen. Jag bestämmer över den och inte tvärtom. Den har tagit ifrån mig mycket. Saker som min min sexlust, ork och humör. Men det gör mig inte så mycket. För så länge man har kärlek klarar man sig väldigt bra utan att ha dessa saker till hundra procent. Jag är starkare än för ett år sedan och det blir hela tiden bättre och lättare att leva. Något som varit extremt svårt att se tidigare.

Men under varje mörka stund så finns det alltid en gnutta ljus. Man har bara svårt att se det för stunden.