Att våga har gjort mig som pånyttfödd

Mitt namn är Marie Kjellén, en 49-åring bosatt i Varberg. Jag och särbon Mats är sjukpensionärer, men föreläser i den mån vi orkar om hur det är att leva med fysiska funktionsvariationer. Jag har även en dotter som nyligen har flyttat hemifrån. Det ger mig en ny roll i vardagen när jag behöver lära mig att inte köpa hem för mycket mjölk.

Min psykiska ohälsa började i elva års ålder, då jag blev utsatt för sexuella övergrepp. Jag hade sådan otur att det handlade om flera personer som förgrep sig på mig fram tills jag fyllde tjugo. Sedan dess har jag lidit av hemska återupplevanden av dessa händelser. Det är som en tjatig skiva som spelar om och om igen – utan att jag kan styra den.

Min hjärna försattes i ett zombieliknande överlevnadsläge där det var omöjligt att känna några positiva känslor. Trots det var jag alltid glad och käck utåt, gick på i bara ullstrumporna med ett stort leende över hela ansiktet.

Luftslottet som rasade

Det var när jag var stilla som jag mådde dåligt och i efterhand förstår jag att jag hade mycket ångest, även om jag då inte hade ord för det. Ord för varför jag kände mig konstig och inte ville släppa någon människa inpå livet. Varför insidan kändes som ett stort svart hål av skam.

Jag utbildade mig och började arbeta som sjuksköterska. Det var egentligen ingenting jag ville utan det blev bara så. Samtidigt valde jag att flytta hem till min mamma som var döende. Min börda växte och blev till slut så stor att jag kraschade. Jag kände mig som världens mest värdelösa människa, när mitt luftslott rasade och jag helt plötsligt satt hos en kurator.

Jag var 25 när jag fick veta att jag led av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Det kändes så rätt. På den tiden fanns inte lika bra kunskap om tillståndet men jag fick så bra vård som det var möjligt. Det värsta var första gångerna jag skulle säga högt att jag hade blivit förgripen på, eftersom jag var övertygad om att allt var mitt fel. Att det aldrig skulle ha hänt om jag inte varit en så dålig människa.

En daglig kamp med PTSD

Det var 30 år då jag inte levde utan bara existerade. Det är först de senaste åren som jag har börjat känna hopp. Hopp om att jag med hjälp av traumabehandling ska kunna hitta den version av mig som fanns innan övergreppen. Jag känner tacksamhet över att nu leva i ett samhälle med större kunskap om min diagnos PTSD, eftersom det ger mig chans att börja leva ett mer värdigt liv.

Jag är fortfarande rädd för att vara nära människor. Något som gör att jag lätt drar mig undan, stänger av telefonen och inte går ut. För den sakens skull har jag alltid ett överlevnadskit hemma bestående av burksoppa och torrmjölk. Rädslan kan även göra mig otrevlig mot människor och därför väljer jag att inte ha så många vänner. Mycket för att jag själv inte står ut med mitt beteende, som egentligen styrs av rädsla och mig som person.

Att våga trotsa rädslan

Det som betyder mest för mig är människor som visar att de tror på mig. Så som personalen på mottagningen i Göteborg där jag går i terapi, och min särbo och dotter som orkar stanna kvar i min närhet. Trots att jag är så rädd för att vara nära människor är det ironiskt nog de som gjort en förändring möjlig.

Hur hemskt det än känns så gäller det att våga gå emot sina rädslor. Första gångerna jag gjorde det kändes det som att jag skulle dö – men det var och är värt det. Det är ett livslångt ansvar att ta för sitt liv och jag kämpar fortfarande varje dag. Jag vet att jag mår sämre när jag isolerar mig och försöker därför våga mer. Tack vare min psykolog vågade jag till exempel skaffa en hund och kunde då vara social med andra hundägare.

Än i dag känner jag att övergreppen var mitt fel – även om jag rent intellektuellt vet att det inte är så. Jag lider fortfarande av återupplevanden som kan dyka upp när som helst. Det kan vara en syn, en doft, stress eller trötthet som gör att jag åter igen förflyttas till minnena av övergreppen. Skillnaden nu är att jag lärt mig tekniker för att dämpa kraften i dem och stå ut.

Bort med skuld och skam

Normalt är jag väldigt privat av mig. Men om jag genom att berätta om det jag varit med om kan påverka någon annans liv till det bättre, så är det värt det. Jag önskar själv att jag hade fått höra om någon annan som blivit utsatt för övergrepp. Som drabbad ingår ofta så mycket skuld och skam som gör att man skräms till tystnad. Ett generellt mer tillåtande samhällsklimat skulle göra det lättare för drabbade att förstå att det inte är ens eget fel och inte heller ge förövarna lika stor makt.

Att våga tar mycket energi och är absolut ingenting man gör på en eftermiddag. Jag väljer att ta hand mig själv en dag i taget, absolut inte mer.

Marie är ambassadör hos riksförbundet Hjärnkoll. Vill du boka henne eller någon annan av deras föreläsare? Läs mer här