Ge en gåva

Jag är inte en dålig mamma – bara lite konstig

Jag vet, alla föräldrar oroar sig över allt, stort som smått, rimligt och orimligt i sitt föräldraskap. Allt ifrån att man ska skämma bort sina barn till att de ska behöva terapi för att man aldrig såg dem. Det är helt normalt att som förälder oroa sig.

Men, här om dagen slog det mig: kanske jag har ytterligare en dimension av stress även i mitt föräldraskap på grund av min adhd. Saker jag trott alla andra föräldrar också oroar sig över – men det är bara jag (typ).

Samma insikt fick jag ganska nyligen när det kommer till mina år i skolan, jag trodde på allvar att alla andra led som jag av att behöva sitta stilla och komma ihåg saker som läxpapper. Visst, de andra led säkert men inte på samma sätt och inte konstant. Det vet jag nu. Men det är lätt att utgå från att alla andra har det som en själv.

Insikten att detta även gäller mitt föräldraskap kom till mig när jag stod i köket. Vi har det så mysigt på landet att barnens skolbuss stannar precis utanför grinden, och mitt köksfönster är precis framför grinden och den lilla gången fram till den. Jag kan alltså stå framför köksbänken, pyssla lite med disken, samtidigt som jag väntar på att bussen ska komma så jag kan springa ut och möta barnen. Trodde jag. För det kan jag inte alls. I själva verket GLÖMMER jag mina barn helt (alltså hela deras existens) om jag pysslar med disken. Jag börjar skura ur en matlåda och kommer på att jag ska sortera bland de andra matlådorna, plötsligt har bussen åkt förbi och jag är en dålig mamma.

Samma sak gäller när jag låter ungarna sitta på höga stolar de inte kommer ner från själva, ger dem saxar eller sätter dem i badet. Jag måste påminna mig själv en gång i sekunden för att inte tappa fokus. Det är i sådana stunder jag verkligen avskyr min adhd, varför kan inget bara komma naturligt och enkelt?

Åter till mig där vid köksfönstret, disken och insikten. Plötsligt väcks jag ur mina funderingar av en kränkt tvååring som frågar “Vad håller du på med mamma, jag har ju bajsat”. Men vi hinner inte byta någon blöja för hönorna skriker så förtvivlat att vi springer ut i trädgården. En havsörn cirkulerar över oss som vi försöker skrämma bort iklädda pyjamas och tofflor. Sen kom bussen med storasyrrorna medan vi står där och ropar och viftar mot himlen. Och jag var inte alls en dålig mamma. Bara lite konstig.

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

3 kommentarer till “Jag är inte en dålig mamma – bara lite konstig

پاسخی بگذارید

نشانی ایمیل شما منتشر نخواهد شد. بخش‌های موردنیاز علامت‌گذاری شده‌اند *