Ge någon chansen att lyssna
Ta plats som en ettåring när du vill bli hörd.
Jag börjar med ett skryt. Jag är helt suverän på att lyssna. Jag är så bra att jag kan lyssna aktivt på fyra personers problem samtidigt. Det är sant! Jag tar i morse som exempel, min ettåring ville bearbeta att hans gosedjur Dadda låg i tvättmaskinen. Ena femåringen hade fått smör på fel sida av mackan, och den andra hade en oskön strumpa. Samtidigt som jag bekräftar de små men viktiga människorna i mitt kök och brer en macka på hålsidan lyssnar jag på min sambos problem med en skoluppgift. Okej, jag erkänner jag lyssnade kanske inte så jättenoga på just den biten. Jag lyssnade nog inte alls. Det gör jag ärligt talat aldrig när han pratar om sin skola, för han läser till ingenjör och det går ju inte att lyssna på sådant. Förutom ingenjörsgrejer, eller egentligen allt som har med siffror att göra, är jag ganska suverän på att lyssna.
Det händer i alla fall att mina vänner hör av sig till mig när de behöver någon som lyssnar, och för det känner jag mig alltid otroligt hedrad. Det kan vara alltifrån knasiga kollegor och gnälliga ungar till nattsvarta tankar och djupa hål. Och jag lyssnar. Ibland kan jag inte hålla mig och inflikar ”goda råd” eller käcka citat som ”även när det går bakåt rör det på sig”. Men jag har tur, mina vänner är ärliga typer som säger åt mig vänligt men bestämt, att ibland vill man bara beklaga sig utan att få massa goda råd kastade över sig. Och jag försöker bli bättre på att lyssna till nästa gång. För att få lyssna är en ära.
Om jag är ganska suverän på att lyssna på andras problem, är jag helt värdelös på att låta andra höra mina. Det är inte speciellt snällt, jag borde ge andra chansen att få känna sig speciella och utvalda. Men det är så svårt att ta den platsen. Jag oroar mig för om mitt problem är stort nog att ta upp, och om det är det – orkar någon lyssna?
En gång för ganska länge sen bodde jag i en studentkorridor i Uppsala. Jag hade min största kris någonsin och plötsligt en dag kändes det som att jag inte orkade mer.
Det är ju en fruktansvärd känsla, och jag har aldrig känt mig så ensam som då. Så vad gjorde jag? Jag klev rakt in i min korridorgrannes rum och sa som det var. Jag minns att han tittade på mig lite skrajset, men inte vad han sa. Däremot minns jag tydligt hur min tunga börda liksom lossnade och lättade en aning, bara av att jag satte ord på den. Jag gick tillbaka in i mitt lilla studentrum och orkade lite till. Det var inte min väns ord som hjälpte, om han ens sa något (han var helt ärligt urusel på att hantera starka känslor). Det var att jag vågade öppna mig för någon.
Kanske är det viktiga inte vad vi säger eller hur. Huvudsaken är att vi vågar prata med varandra. Ge någon äran att få lyssna idag, oavsett om ditt problem handlar om ett gosedjur i tvättmaskinen eller att det känns som att du inte orkar mer.