En dag

Morgonen är regnig och kall. Inget morgonbad, I stället varmt te och frukost. Det krasar på köksgolvet av förra dagens smulor och jag är duktig flicka en stund med nödvändiga verktyg. Går igenom e-post och sms och upptäcker att klockan är 11.48. Hur gick det till? Lunch, nyheter i radion klockan 1230 och en stunds vila. Vad vilar jag mig från? Underligt nog slumrar jag och vaknar när Anders Tegnell rapporterar 35 döda sedan gårdagen. Varje dag lyssnar jag till dödssiffrorna och varje dag tänker på vad jag läst om trauma och dödskamp. Så vill jag inte dö.
Vid middagstid lättar molnen, en försiktig sol tittar fram. Den vackra kvällen lockar ut mig ur stugvärmen och jag rustar mig med jumpaskor och täckjacka. Lavendeln doftar och göken gal. Han är litet galen och vill inte sluta. Han måste vara gammal nu, jag har hört honom i många år. Det är nästan vindstilla och när jag kommer ner till stranden hör jag vad sjön viskat. Den nedgående solen ger mig en skugga med långa ben, Simon har krattat stranden med sin stora traktor, mina fötter ger spår. Jag är ensam i hela världen och jag ropar högt min hemlighet. Kanske är den här promenaden som att dö; gå långsamt i nedgående sol utan att se var stranden slutar. Jag vänder tillbaka till verkligheten, tacksam för livet som givits mig.