När Charlotte Sirc hastigt förlorade sin mamma som 15-åring saknade hon berättelser om kvinnor som varit med om samma sak. I en ny bok berättar 31 olika kvinnor om samma erfarenhet.
Vilken viktig bok, Charlotte! Vad fick dig att ta initiativet till att samla ihop dessa kvinnors berättelser?
– Jag miste själv min mamma som 15-åring i en bilolycka och upplevde att det blev tyst omkring mig och mina systrar efter hennes död. Omgivningen verkade tycka att vår förlust var obehaglig att prata om och vi ville vara som alla andra >>normala<< tonåringar, inte >>hon med den döda mamman<<. Jag sökte efter litteratur och texter skrivna av flickor och kvinnor som hade upplevt samma sak men fann ingenting. Projektet har funnits i mina tankar länge och nu kunde det äntligen realiseras.
Var det svårt att få tag på kvinnor som ville berätta?
– Ja och nej. Svårigheten var att hitta rätt kanaler men när jag väl gjorde det blev det lättare. Men det är ett svårt ämne att skriva om och jag var beredd på att alla inte skulle fullfölja. Ungefär hälften av alla tillfrågade tackade nej av olika orsaker och några hoppade av under processens gång.
Har du märkt ett större motstånd mot att berätta om förlusten av en mamma när orsaken varit självmord?
– Ja, det skulle jag säga och därför är det desto viktigare att det perspektivet också ges i boken. Av 31 medverkande skribenter skriver sex kvinnor om mammor som gått bort i suicid.
Vad önskar du uppnå med När mammor dör?
– Min största önskan är att andra flickor och kvinnor som förlorat sina mammor ska känna gemenskap med oss skribenter och få tröst av boken. >>När mammor dör, växer det sly överallt<<, som Göran Tunström skriver. Men vi hävdar att det inte behöver vara ensamt. Min farfar tog sitt liv när pappa var sex år, vilket hemlighölls i alla år. Farfar nämndes aldrig. Att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa är ytterligare ett syfte med boken.
Hur har det påverkat dig att få höra alla kvinnors berättelser?
– Eftersom det är 36 år sedan min egen mamma gick bort låg mina egna känslor inte så mycket på ytan, och jag kunde arbeta med texterna på ett professionellt plan – vilket jag är tacksam för. Men visst har jag gråtit också, det är omöjligt att inte göra det. Gemensamt för texterna är också en enorm styrka och vilja att ta sig vidare genom sorgen, vilket är underbart att läsa om.
Intervju av: Hanna Kihlander
