Jag vill inte vara en maskin

Att debutromanen blir en inter­nationell bäs­tsäljare låter som varje skrivande människas dröm. Men hur många vet vad det innebär? För två år sedan kraschade Fredrik Backman.

Ett anonymt kontorshotell i centrala Stockholm. Jag kliver in i hissen, pistagegrön och alldeles för liten. Trycker in mig bland sex andra på väg till sina arbeten någonstans i  myrstacken. Grindarna dras igen. I ögonvrån ser jag en man intryckt i hörnet, lite längre än medel, glasögon, med en axelremsväska i skinn tätt tryckt mot kroppen. Är det han? Jag har ju sett bilder, men inte särskilt många. Har han verkligen glasögon? Ingen säger något, alla koncentrerar sig på sina mobiler, skor eller kaffemuggar. Mannen ser aningen mer obekväm ut än de andra i det täta sällskapet. När fyra personer droppat av på de nedre våningsplanen kan jag med att bryta tystnaden: ”Är det Fredrik?”

Senare ska han förklara att just detta, att jag inte riktigt kände igen honom i hissen, är något han kämpat väldigt hårt för att bevara.

Precis som många andra författare började Fredrik skriva för att han ville skriva, inte för att bli berömd. För de allra, allra flesta författare blir det aldrig ett problem. Men Fredrik blev känd över en natt. När En man som heter Ove släpptes i bokhandeln 2012 blev den ett fenomen som snabbt spridde sig över hela världen. I dag närmar sig räkneverket för antal sålda tryckta exemplar åtta miljoner.

Trots att han höll hårt i sitt liv för att inte slukas av maskineriet, av hela den industri vars lönsamhet och arbetstillfällen i slutänden vilar på den enskilda författaren, gick han in i väggen 2017. Sedan dess har det varit nästan helt tyst.

Hans bok Folk med ångest – en absurd historia om en lägenhetsvisning som slutar i ett gisslandrama – landade hos bokhandlarna i våras men jag hittar inga artiklar om enorma säljsuccéer och inga intervjuer med Fredrik från boksläppet. När han tackar ja till den här intervjun är det för att vi ska prata om hans skrivande. Och så kräver han att Skriva ska låta bli att sätta rubriken ”En man som heter Fredrik”. Det har hänt honom för ofta.

Inne på kontoret slår sig Fredrik ner i sin skrivbordsstol – en svart, klumpig och ganska obekväm historia från Ikea. Fredrik köpte den för ett drygt decennium när han och frilansjournalisten, och numera författarstjärnskottet, Niklas Natt och Dag började dela lokal. Under flera år tänkte Fredrik köpa en ny stol, men nu har han blivit så van vid den att han inte kan med att byta.

Niklas sida av rummet har prydliga hyllor med litteratur i alla genrer. På Fredriks sida samsas samlingar av gamla skrivmaskiner, sportkepsar, plastfigurer och basebollar som han kommit över på olika arenor i USA, med bångstyriga travar av böcker – till största delen ur hans egen utgivning.

Han lutar sig tillbaka i stolen och konstaterar att kraven för att kunna bli en bra författare egentligen bara är två:

1. Att kunna skriva.
2. Att kunna berätta en berättelse.

Det första lärde han sig i sexårsåldern.

– Jag började skriva för att jag hade svårt att kommunicera med andra människor, svårt med nivåer. När ska man skruva upp eller skruva ner? Hur mycket får man prata, hur tyst ska man vara? Jag har fortfarande svårt med det, och hade extremt svårt för det som barn.

Eftersom han kämpade med de sociala koderna hade han inte många vänner och tillbringade mycket tid ensam. Hans föräldrar sökte vid ett tillfälle vård för Fredriks astmasymtom men läkarna hittade ingen orsak. I efterhand har Fredrik insett att det troligtvis var ångestattacker. Skrivandet blev ett sätt för honom att få ur sig sina känslor. Dessutom köpte det honom tid, han kunde formulera sig som han ville.

– Man kan redigera och sudda tills texten stämmer med det man känner. Om jag och pappa bråkade, gick jag till mitt rum och skrev en arg lapp. Jag kommunicerar fortfarande helst via text, jag blir tokig på kompisar som ringer upp om jag skickat ett sms. Om jag hade velat prata hade jag ju ringt!

Berättelserna blev också livsviktiga tidigt. När Fredrik var sex år och hans farfar dog, läste Fredriks mamma Bröderna Lejonhjärta för honom.

– Det var briljant av henne att inte försöka förklara vad döden är – vilket inte går, varken för ett barn eller för en vuxen – utan i stället läsa den boken med mig. Efter det kunde jag ställa frågor med utgångspunkt i historien.

– Det var också när vi läste ­Bröderna Lejonhjärta som jag förstod att jag kunde läsa boken själv. Jag kom på det när jag började läsa tyst i förväg och ville vända sida innan mamma läst färdigt. Astrid Lindgren lärde mig att acceptera döden och läsa på samma dag. Det går ju inte att överträffa den upplevelsen.

På gymnasiet, när Fredrik hade fått ett kompisgäng för första gången, började han förstå att han själv hade talang för att berätta historier; han minns första gången när en anekdot skulle återges och en av hans vänner pekade på honom och sa: ”Kan inte du berätta den, Fredrik? Du berättar den bäst.”

– Jag förstod att jag hade en fallenhet för det, men att den inte var stor – jag var tvungen att göra allt jag kunde för att få ut mesta möjliga av min talang. Så jag övade genom att läsa och skriva. Till exempel skrev jag av hela sidor i böcker jag älskar, för hand eller på skrivmaskin, bara för att försöka lista ut varför de berörde mig så starkt.

Efter studenten läste Fredrik religionsvetenskap. Sedan hoppade han av studierna och blev truckförare. Skrivambitionerna låg än så länge i bakgrunden, men när Helsingborgs Dagblad skulle starta gratistidningen Xtra Helsingborg 2006 skickade Fredrik in en testkrönika, och blev antagen. Tre år senare levde han på sin frilansverksamhet som bloggare, krönikör och skribent.

På magasinet Cafés blogg skrev en kollega till Fredrik ett inlägg om en arg man som bråkade med receptionisten på ett museum. Mannens fru kom fram och sa till honom: »Snälla Ove, släpp det där nu.« De få raderna krokade fast i något i Fredriks hjärna, och snart hade han skrivit ett antal komiska inlägg med »män som heter Ove« som tema. Ove blev sedan huvudkaraktären i debut­romanen som Fredrik skrev fram under kvällar och nätter efter jobbet.

Och så exploderade det. Boken hamnade på New York Times bästsäljarlista, sattes upp som pjäs och filmatiserades. Framgångarna fortsatte med Min mormor hälsar och säger förlåt och Britt-Marie var här. När det var som galnast blev den svenska filmatiseringen av En man som heter Ove Oscarsnominerad samtidigt som Fredrik hade tre böcker på New York Times tio-i-topplista. Kort därefter ville Holly­wood göra en egen film, med Tom Hanks som Ove.

Att Fredrik inte tappade bort sig själv fullständigt där, berodde på att han och hans fru redan före succén pratat igenom tänkbara scenarier.

– Vi är extremt olika som personer, så vi har lärt oss tidigt i vår relation att när något händer som kommer att förändra situationen för familjen, behöver vi analysera i förväg. Vi kom fram till att vi inte ville ha ett kändisskap om boken skulle bli en succé. Våra barn är stora nog att förstå att pappa har ett konstigt jobb, och att det finns en del som vet vem pappa är. Men vi vill inte ha en situation där vi går in på ett kafé och folk vänder sig om och vet vilka vi är.

Fredrik höll en låg profil. Men även om han förhandlade bort mycket fanns det åtaganden som inte gick att komma undan. Som USA-turnéerna.

Sommaren 2017 skyfflades han som vanligt runt mellan scenerna, denna gång för att lansera sin nya bokserie. Scenframträdanden, signeringar. Pittsburgh 700 personer, Seattle 500. Taxi till hotellet, kolla schemat inför nästa dag.

– Det är svårt att prata om det här utan att låta gnällig och otacksam, men jag hanterar helt enkelt inte uppmärksamhet speciellt bra. Och att vara på turné är en extrem sorts uppmärksamhet. Så jag försökte lära mig att spela en roll, jag blev en skådespelare som låtsades vara bekväm. Men egentligen är jag inte ens bekväm med att någon känner igen mig på Ica. Vissa människor har det naturligt i sig. Eller har hittat ett sätt att vara på som inte offrar deras personliga integritet och känslor, men jag har inte hittat dit.

Turnéerna följer ofta samma mönster. Fredrik blir intervjuad på scenen, sedan är det frågestund från publiken och signering. Redan efter första gången märker han vilka historier människor skrattar åt. Så han drar dem igen och igen. Svarar på frågor på det sätt som folk vill höra, inte så som det verkligen är.

– När jag går av scenen efter ett antal framträdanden vet jag inte vem jag är längre. Och jag får fruktansvärd ångest efteråt. Jag kan inte ens tänka klart. Det är tusen röster som skriker i mitt huvud. Tillbaka på hotellet blir allt dödstyst och man ska komma ner i varv. Jag dricker inte speciellt mycket och tar inte droger. Men jag förstår att det är så folk gör. För det går inte att få ut adrenalinet ur kroppen annars. Om jag gör det här tillräckligt många dagar i sträck, faller jag in i en identitetskris och rakt ner i en depression.

Just 2017 fanns ytterligare en faktor som drev Fredrik mot gränsen. Björnstad-böckerna, berättelserna om ett gäng ungdomar och ett hockeylag, och om en fruktansvärd händelse som klyver hela samhället, var svårare att skriva än någon av hans tidigare böcker.

– Det krävde otroligt mycket av mig, känslomässigt. Jag gjorde mycket research och pratade med otroligt många människor för att förstå hur saker och ting som händer i böckerna påverkar människor. Det var tungt – och också svårt rent tekniskt. I de tidigare böckerna var humorn motor hela tiden. I Björnstad-böckerna var jag tvungen att hitta ett annat sätt att skriva. Jag gav verkligen allt jag hade.

Samtidigt fick han trubbel med framförallt de utländska förlagen eftersom böckerna inte stämde in på hans tidigare författarprofil. Hur skulle han marknadsföras nu? Ända sedan Ove-succén har Fredrik känt av pressen att ­leverera likartade böcker i ett tidsinställt synkroniserat fyrverkeri.

– Så fort det börjar gå bra för dig som författare vill alla i branschen göra det förutsägbart. Inte för att de är onda utan för att branscher funkar så. Samtidigt är det omöjligt att alltid veta i förväg vilken bok det kommer att bli.

Under USA-turnén började han få panik­ångestattacker, kom hem och upplevde sig själv som »en över­hettad dator«.

– Allting snurrade så fort: lanseringar i olika länder, media … jag kände att varenda gång jag hade skrivit något blev det en sån fruktansvärd maskin, och jag vill inte vara en maskin. Plus att man försöker vara en bra man, en bra pappa, en rimlig vän och allt det där. Så jag kraschade.

Den 30 december 2017 publicerade Fredrik Backman novellen Sebastian och trollet på sin blogg. Den handlar om en ledsen pojke som fastnat i en bubbla av glas, och som får hjälp av ett troll att spräcka den, att vilja fortsätta leva i den verkliga världen. Den ­novellen, och en rad egna texter som aldrig ­publicerats, hjälpte Fredrik att hitta tillbaka till skrivandet. Så småningom kunde han börja på en ny roman. Men den här gången ville han att både skrivprocessen och slutresultatet skulle vara enklare: en rak komedi som han skulle kunna skriva rakt ur huvudet, utan att behöva lämna lägen­heten.

Han dammade av en idé han fått när han och hans fru var på lägenhetsvisning några år tidigare. Mitt i allt slogs han av att ”det hade varit roligt med ett gisslandrama här”. Att just de här människorna, alla i ett känsligt läge i livet – dessutom trötta, irriterade, ängsliga – blev inlåsta med varandra.

– Jag skrev ett utkast men kunde inte skriva färdigt den – för jag brydde mig inte. För första gången skrev jag utan att ha ett slut från början, och det gick inte. Då fick jag gå tillbaka och börja gräva i mig själv.

Vad ville han säga? Vad ville han att folk skulle känna? Vad kände han själv? Det gick inte att komma undan att de senaste åren i hans eget liv präglats av panikångesten. Utbrändheten gjorde vardagen övermäktig, en ständig känsla av att inte räcka till samtidigt som alla andra har koll och fungerar.

– Det är bara jag som känner på morgonen att jag hänger från en klippkant. Alla andra är bra föräldrar. Alla andras barn kan simma. Så känner jag ju. Det är kaos i mig hela tiden. Bara jag ska hämta barnen i skolan känner jag mig som en skådespelare som spelar en pappa. Hälften av tiden tittar jag på mina ungar och tänker: ”Det är helt sjukt att någon låter mig ta ansvar för er …”

– Jag insåg att boken handlade om människor som bara försöker ta sig igenom dagen. Då visste jag vilka personer det här var, rånaren i synnerhet, och kunde börja skriva om boken. När jag skrivit färdigt kände jag: Nu är det något som jag till hundra procent vill berätta.

Han ringde sin agent och förklarade att det inte riktigt hade blivit den bok han hade planerat, och att titeln fick bli Folk med ångest i stället för Öppen visning. Agenten suckade, ringde upp efter att ha kollat med sina utländska kontakter och sa: ”Okej, Fredrik, jag tror det kan funka …”

Bakom gisslandramat kretsar boken kring ett självmord, ett tema som finns i Fredriks tidigare böcker och som sträcker sig tillbaka till när han var 19 år och en vän tog livet av sig.

– Man kommer inte över det. Jag älskade honom och jag saknar honom hela tiden. Jag vill att han ska få träffa min fru och våra barn. Jag vill att han ska få veta att jag klarade mig. Den här bottenlösa skulden för att jag inte kunde hjälpa honom försvinner inte. Jag bearbetar det fortfarande.

Fredriks skrivprocess drivs av känslan som han vill förmedla i slutänden. Den här gången tydligt: ”Du är inte ensam om att inte räcka till, vi behöver varandra.” I slutordet hänvisas till och med till en hjälplinje för självmordsbenägna.

– Den där känslan som min bok lämnar efter sig kanske bara håller i 30 sekunder eller några minuter hos läsaren, men det är allt för mig. Det är vad jag är ute efter.

Samtidigt med allvaret finns de absurda inslagen från den klassiska komedi-­Fredrik kvar; som Lennart, en person som hyrts in till lägenhetsvisningen av en spekulant med uppdraget att iförd kaninhuvud sitta på toaletten och bajsa, för att skrämma bort andra spekulanter.

– Jag ville att boken skulle vara som en kväll med din bästa kompis, när ni dricker för mycket. När ni pendlar mellan att dansa på bardisken och att sitta i ett hörn och prata om mörker. Jag ville ha hela skalan.

Fredrik öppnar sin axelremsväska och visar innehållet: en drös anteckningsböcker i olika format och färger. Hemma håller hans fru på att bli tokig på dem, de belamrar arbetsrummet ihop med lösa papper och post it-lappar. Men i Fredriks huvud är det ordning. Anteckningarna finns där som stöd. Tänkandet sker till stor del utanför kontorstid; i kanten av gympasalen under ett av barnens dansträning, när han steker fiskpinnar … Väl på kontoret hamrar han på sina tangenter, får ner de spridda anteckningarna i dokument.

– Ibland är det bara: Det här är en bra ide! Till en bok, pjäs eller film. Det jag lärt mig är att rätt som det är sitter jag och skriver en bok och inser: ”Ja, den karaktären! Den grejen, den anekdoten, den känslan skulle kunna funka här.” Det är som att vara bilmekaniker och ha några bilvrak stående i trädgården. Rätt som det är behöver du en reservdel.

Fredrik beskriver arbetet med en bok som en ”kaosprocess”.

– Oftast har jag en början och ett slut, och en känsla. Och oftast fler karaktärer än vad jag behöver. De karaktärer som inte blir riktiga personer för mig, försvinner. Sedan famlar jag rätt mycket.

Det är ändå början av processen som är hans absoluta favoritdel i arbetet.

– När jag inte berättat för någon än, när det bara är min idé som jag börjat leka med, och jag inte ens vet om det ska bli en bok – då är det bara glädje och fart.

Fredrik utgår ofta från platser och situationer, känslor och erfarenheter som han själv har, eller ligger nära. Inte utåt sett – hans böcker handlar trots allt bland annat om en 59-årig man, en sjuårig flicka och en 63-årig kvinna. Men det finns alltid en minsta gemensamma nämnare mellan honom själv och huvudkaraktären.

– En man som heter Ove är i grund och botten en kärlekshistoria och en historia om ensamhet. De två sakerna visste jag något om, och hade något att säga om. Du har varit kär. Du har träffat någon som tog dig så fullständigt för den du är, att du kände att utan henne så vet du inte längre hur du ska fungera i världen. Den känslan visste jag hur den kändes. Och han var otroligt ensam. Och jag visste hur det kändes.

Både när det gäller texten och hans inställning till offentlighet har Fredrik gjort sig känd för att inte vara särskilt lätt att ha att göra med. Han har bytt förlag ett flertal gånger och erkänner själv att han är en ”bråkig person”. Men skulle han ge ett råd till aspirerande författare så är det att vara uppmärksam på sin magkänsla.

– Nästan alla författare jag träffar som ångrar något säger att ”jag ångrar att jag inte stod på mig”. De sa ja till något när deras magkänsla sa: ”Det här vill jag inte.” Och så fick det katastrofala konsekvenser. Det är väldigt lätt i den här branschen att känna att du är skyldig andra människor en massa saker och sedan går du med på sådant du inte vill. ”Du ska vara tacksam om du blir utgiven, det finns så många som skulle vilja ha din plats. Och efter allt vi har gjort för dig …”

Men han erkänner också att alla grälen inte har varit motiverade.

– Ibland tar man ett stort bråk, och så visar det sig sen: ”Fan, de hade nog rätt i alla fall.” Men jag har tagit rätt beslut fler gånger än jag tagit fel beslut. Besluten har inte alltid gjort det enkelt för mig men de har gjort att jag har den situation jag vill ha: att du knappt kände igen mig i hissen i dag.

Jag påpekar att det ändå måste vara en vanlig krock. Att de flesta skrivande människor jag känner är introverta, hatar att stå på scen, tycker att det är rätt jobbigt att träffa människor och helst vill sitta och skriva.

– Jo, för mig ter det sig logiskt att om du väljer ett yrke där du sitter åtta tio timmar om dagen ensam i ett rum och hittar på historier om människor som inte existerar, så gör du inte det för att du är en jätte­social person. Då hade du kanske valt ett annat yrke. Men jag är jag. Det finns författare som är jättebekväma med offentligheten.

På en av hyllorna bakom Fredriks skrivbord hänger en mörkgrön tröja med ett björnhuvud avtecknat mitt på och ”Beartown Hockey” i versaler på ryggen. Just nu spelas en tv-serie baserad på Björnstad-­serien in i norra Sverige. Fredrik håller samtidigt på att slutföra den tredje och avslutande boken: De som springer mot elden.

Det är ett speciellt läge han är i – att ha peakat så tidigt. Försäljningssiffrorna har dalat de senaste åren.

– Känslan är lite bergsklättrarens. De flesta dödsolyckorna sker på vägen ner. Du är inte lika fokuserad, du är trött, har förmodligen en känsla av hybris. Då är det lätt att få panik, jag håller på att förlora allt, måste tillbaka till toppen. Då tror du att du måste kompromissa med din integritet …

– Det har funnits många tidpunkter då jag vacklat: ”Skulle det verkligen vara så himla jobbigt att vara känd, då? Jag skulle sälja fler böcker.” Men vi har alltid återgått till: ”Vilket liv vill vi leva?” Jag är otroligt tacksam för allt jag fått. Jag har fått en karriär där jag kan gå upp på morgonen och göra det jag vill göra. Jag har en grundpublik i många länder som jag vet kommer fortsätta läsa mig även om de läser en bok av mig som de tycker är skräp. Det är den yttersta nivån man kan ta sig till. Men jag gillade inte toppen. Det var blåsigt, kallt, ensamt, jobbigt och stressigt. Jag är inte byggd för det.

Jag frågar vad framgången gjort med hans skrivande, om det har förändrats, blivit svårare – eller lättare.

– Jag hade inte en aning om vad jag höll på med när jag skrev min första bok. Halvvägs in i projektet kände jag: ”Jag kanske har lagt hundratals timmar rakt ned i ett svart hål? Ingen kommer någonsin att läsa det här. Vem tror jag att jag är?” Bara mörker. Den känslan jag hade då, har jag när jag skriver varje bok. Väldigt många människor säger till mig att de vill skriva en bok. ”Okej”, tänker jag, ”jag måste bara kontrollera först om du är knäpp i huvudet eller inte. För om du inte är knäpp i huvudet, är jag inte säker på att det är rätt yrkesval för dig.”

– Skrivandet är ett hantverk och i samma sekund som du tror att det är enkelt, så blir du dålig på det. Det kommer aldrig att bli enkelt, och det är inte heller meningen att det ska vara det.

Fredrik Backman

Född: 1981 i Stockholm, men uppvuxen i Helsingborg.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

Bakgrund: Har arbetat bland annat som truckförare, skadedjursbekämpare och frilansskribent.

Utgivning: En man som heter Ove (2012), Saker min son behöver veta om världen (2012), Min mormor hälsar och säger förlåt (2013), Britt-Marie var här (2014), Björnstad (2016), Vi mot er (2017) samt två noveller.

Aktuell: I våras utkom romanen Folk med ångest. Tv-inspelningen av Backmans Björnstad-serie pågår.

Denna artikel publicerades först som ett porträtt i tidningen Skriva den 25 oktober 2019. Artikeln är skriven av Elin Klemetz.