Monica Buhrman och hennes kollegor vid Institutionen för psykologi vid Uppsala universitet tog i våras initiativ till en första forskningsstudie kring svenska folkets psykiska mående i samband med pandemiutbrottet.
Monica, du som även arbetar kliniskt, vad kan man se så här långt när det gäller vår psykiska hälsa, vilka är det som far mest illa nu?
– Vi kan konstatera att sårbara grupper mår sämre, det vill säga de som redan lider av någon form av psykisk ohälsa. Har man sömnproblem, är deprimerad eller lider av ångest och oro, förvärras det definitivt av coronautbrottet. Självklart blir också äldre personer, vars sociala kontext har blivit så starkt begränsad, mer sårbara. Att inte kunna ha fysisk kontakt, få en kram, en klapp, allt det påverkar. Men vi har också sett att människor med tvångssyndrom inte nödvändigtvis har mått sämre, till viss del kanske beroende på att många redan lever strikt rituellt med handtvätt, isolering och annat.
Man vet ju med sig själv att det är många olika delar i pandemiutbrottet som gör att man mår dåligt, och olika människor reagerar olika. Vad tänker du är det mest ångestskapande i den här situationen?
– Jag skulle nog säga att det är själva den sociala isoleringen som påverkar oss mest. Att alla de källor till positiv förstärkning som annars ger oss energi – som konserter, utställningar, bio, sammankomster, middagar, fester med mera – har försvunnit. Det kan göra oss mer och mer nedstämda och är en otroligt viktig faktor till ångest.
Som det ser ut nu är det svårt att se något slut på den här situationen. Hur länge kan man bära på en malande oro?
– De flesta av oss vänjer sig efter ett tag. I början följer man alla nyheter och suger åt sig all information, men så småningom tappar informationen sin genomslagskraft. Man ställer om, testar gränser och ser för det mesta att ingenting hände. Drivkraften att träffas och försöka normalisera är många gånger starkare än oron. Personer med sårbarheter kan ha svårare att släppa oron. Man sover sämre, blir mer benägen att stressa upp sig och hamnar i en ond cirkel. Man kan också bli hypervigilant, det vill säga väldigt uppmärksam på allt som händer i kroppen. >>Har jag inte lite ont i halsen?<< och så vidare, vilket triggar oro och stress ännu mer. Man kan till och med utveckla sjukdom, ungefär som att när det går kräksjuka tenderar flera att bli illamående. Vi kommer att kunna se fler konsekvenser om ytterligare några månader.
Kan du i din psykologroll ge några råd om man hör till dem som oroar sig mycket?
– Man måste skaffa sig verktyg för att hantera oron. Rutiner är jätteviktigt. Har man inte det får man skapa dem. Till exempel: gå upp samma tid varje morgon, ät dina måltider, se till att ha någon fysisk aktivitet varje dag och behåll dina sociala kontakter inom de ramar du har. Sätt också ord på din oro. Säg det högt till någon, eller dig själv, så börjar din hjärna arbeta för att bemöta den oron. Det är mycket bättre än att låta tankarna mala på. Affirmera dem istället. Fundera på vad du skulle säga till din bästa vän om detta, det får din hjärna att ändra perspektiv.
Tycker du att vi är rustade för att möta den här pandemin i vårt samhälle, till exempelvis genom den information vi får från myndigheter och andra experter?
– Information är viktig men det är inte en intervention. Den behöver inte göra att du kan hantera något bättre. Bara för att du har kunskapen kanske du inte förändrar ditt beteende. Man ska inte överskatta effekten av information. Den kan också vara stressande. Man lyssnar på för många källor. Man har inte kunskap att gallra och värdera information. Personligen tycker jag att det är bra här i Sverige med att experter har uttalat sig. Inte bara politiska beslut, utan det är vetenskapen som fått styra, vilket har varit betryggande.
Ni var ju väldigt snabba att dra igång den här studien. Hur kom det sig?
– Jo, intresset för studien väcktes när det visade sig att Sverige gjorde annorlunda än andra länder. Då var det ju väldigt intressant att se om vi i Sverige skulle må bättre eftersom vi inte har lockdown. Tyvärr gör vi inte det! I nästa studie kommer vi att titta på vad som kan göra en mer motståndskraftig. När det gäller faktorer som arbete, ekonomi och att en nära anhörig ska bli sjuk, så oroar vi oss lika mycket som man gör i andra länder. Kanske ännu mer faktiskt, eftersom många upplever att man känner sig mer utsatt här med vår svenska hållning. Det är också en större utmaning i vårt moderna samhälle att hantera information, när alla kan söka precis varsomhelst. Då är det viktigt med källkritik. Jag vill dock säga att det är bättre ur ett långsiktigt perspektiv att vi inte lever i lockdown.
Monica Buhrman är leg psykolog och leg psykoterapeut. Hon är också forskare och lektor i klinisk psykologi vid universitetet i Uppsala.
Intervju av Lolo Westerman