Boken “När vuxna barn gör slut” av psykologen Liria Ortiz och journalisten Catarina Baldo Zagadou behandlar den kanske mest smärtsamma familjekonflikten. Liria Ortiz förklarar hur man kan hantera att ens vuxna barn klipper kontakten.
Hur ofta möter du den här typen av problematik?
– Nuförtiden kommer fler föräldrar till mig på grund av den här problematiken, men det finns också ett stort mörkertal här för det är så mycket skuld och skam inblandat. Ingen vill riktigt prata om det, eftersom det blir en slags dom över ditt föräldraskap. Det har till och med varit svårt för oss att hitta intervjupersoner till boken.
Varför är det så skambelagt?
– Föreställ dig att du själv är i den situationen. Du är förälder och dina barn vill inte ha med dig att göra. Då kan hela ditt livsval bli ifrågasatt. Omgivningen kan fördöma dig och undra vad du gjorde fel – precis som du kanske gör själv, vilket spär på din smärta. Människor kommer med råd om hur du ska agera, och tar för givet att du inte har gjort tillräckligt för att återuppta kontakten. Men troligen har du själv försökt allt som står i din makt. Dessa faktorer bidrar till att öka skamkänslor.
I boken säger de flesta att de inte förstår vad som hänt – är det verkligen vanligt att man inte vet varför ens barn har brutit kontakten?
– Ja, de allra flesta blir undrande och säger att de inte har en aning. Upplevelsen är att det kom som en blixt från klar himmel. Men när jag lyssnar på deras berättelser är min slutsats att i nästan alla fall har det funnits signaler under en längre tid som man kanske inte velat eller förmått lyssna på. Det kan förstås finnas flera skäl till det. Man kan ha sina cementerade roller, kulturella motsättningar, svårigheter att kommunicera, till exempel.
I boken kan man läsa om ett tiotal olika relationer där kommunikationen brutits mellan föräldrar och vuxna barn och det är så mycket sorg och smärta inblandat. Vad finns det för möjligheter till försoning och läkning?
– Det beror naturligtvis på konfliktens ursprung och hur man hanterar det i nuet, men om man inte har möjlighet att nå fram alls till sitt barn måste man förhålla sig till det och komma till acceptans med situationen. För sin egen skull. Smärtan kommer att finnas där, men den får man lära sig att leva med. Det sämsta man kan göra för sin egen skull är att älta och inte tillåta sig att leva sitt eget liv. Man måste släppa taget.
Har man som förälder “rätt” att släppa taget om sitt barn?
Ja, om det handlar om ett vuxet barn. Det ligger så djupt rotat att man ska ta hand om sina barn, så det kan vara väldigt svårt att ta steget. Men man har inte heller några rättigheter till vuxna barn. Varken till dem eller till sina barnbarn. Du gav dina barn livet men det var ditt val. Tänk relation, inte rättigheter. Vilken relation vill du ha eller kan du ha utifrån omständigheterna?
Har du något exempel på när det kan vara befogat att som förälder ta första steget och bryta kontakten?
– Om det finns missbruk eller våld med i bilden kan det vara nödvändigt att bryta. I de fallen kan det också kännas lättare, både för en själv och omgivningen, att acceptera, för det finns ett uppenbart skäl. Då kan man vara tvungen att sätta upp ramar och inte tillåta sig att utnyttjas av gränslösa vuxna barn.
Andra exempel på brytningar, som vi också tar upp i boken, är när det finns kulturella skillnader mellan föräldrar som är inflyttade till Sverige och barn till dem som är uppväxta här. Då kan föräldrarna förvänta sig att barnen har vissa förpliktelser mot dem. Så fungerar det inte, de enda förpliktelser som gäller ska vara kärlek. Dina barn är inte skyldiga dig någonting. Samtidigt som det förstås är förfärligt skamfyllt att bli övergiven av sitt barn.
Är det skillnad mellan mammor och pappor?
– I de fallen jag kommer i kontakt med är det oftare mammor än pappor som står i skottlinjen och får ta fajten. Det här är inte vetenskapligt belagt, men det känns som om relationen mellan barnen och mammorna ofta är tajtare än den med papporna, och då blir brytningen hårdast för dem. Det här är förhoppningsvis annorlunda i den nya generationen.
Vad har du för råd att ge till drabbade föräldrar?
– Jag har några punkter jag brukar förmedla:
- Vad har du gjort hittills?
- Hur har det fungerat?
- Är det dags att göra något annorlunda?
- Vill du göra ett sista försök?
- Gör en tidsram för hur länge du får hålla på. Till exempel att du inte kommer att försöka ta kontakt på säg ett år.
- Acceptans om inget resultat kommit. Oavsett smärta och sorg.
- Finns det andra sätt att ha kontakt med vuxna barn eller barn via frivilliga organisationer? Självklart ersätter de inte dina barn eller barnbarn men du kan få närhet ändå.
Text av: Lolo Westerman
