Den främsta orsaken till att jag ville hålla min psykiska ohälsa för mig själv när jag skrevs ut från slutenvårdspsykiatrin var för att jag inte ville att någon skulle tycka synd om mig. Inte för att det inte är synd om mig – utan för att jag inte vill bli behandlad annorlunda. När jag senare bestämde mig för att berätta om min psykiska ohälsa så var det för att jag inte orkade skämmas längre, jag ville acceptera den själv. Jag ville prova att vara ärlig och jag var nyfiken på omgivningens reaktioner – skulle de älska mig lika mycket om jag var sjuk?
När min chef kallar in mig på sitt rum för att tala om att jag skapar onödig oro på min arbetsplats blir jag ledsen för att 1) är någon orolig på riktigt, kan de komma och fråga mig hur jag mår i stället. 2) Hade det varit en fysisk sjukdom jag led av och medicinerade mot och en mer socialt accepterad biverkning än konstiga drömmar ”som typ känns som att jag hallucinerar” (till exempel huvudvärk), hade jag inte behövt sitta där och känna att jag precis blivit påkommen med narkotikainnehav.
Psykisk ohälsa är den vanligaste anledningen till sjukskrivning. Över en miljon svenskar äter antidepressiva och den största procentuella ökningen av förskrivning av antidepressiva sker till barn och ungdomar. Ändå tvingas jag sitta där och skämmas över att jag har drabbats av en biverkning av mitt läkemedel som inte på något sätt har påverkat min arbetsförmåga. Jag ska ha skuldkänslor över att jag har berättat om detta – att hallucinera är helt enkelt inte okej. Att ha huvudvärk är okej. Jag, som är den som kämpar varje dag med att kliva upp ur sängen, får gå till min arbetsplats och känna skuldkänslor över att jag får andra att känna sig obekväma medan de försöker linda in sina fördomar mot psykisk ohälsa genom att påstå att de är ”oroliga” för mig. Jag får gå hem med skuldkänslor över att någon annan tycker att jag sabbar deras arbetsmiljö. Jag skapar en obekväm stämning.
Det de inte vet om mig är att jag blev misshandlad som barn under hela min uppväxt, och jag har äntligen, äntligen tagit mod till mig att bearbeta och ta tag i mitt eget välmående efter att i 25 år ha struntat i vem jag är, vad jag vill och vad jag känner. Jag är för första gången, äntligen, på väg att faktiskt bli fri från mina ätstörningar. Jag har äntligen vågat öppna upp mig – ändå ska jag vara den som tystas ner.
De som påstår att psykisk ohälsa inte längre är tabu kan omöjligtvis ha levt med psykisk ohälsa själva. Jag var 26 år innan jag tog emot adekvat hjälp. Man ska kunna sätta sig på psykakuten utan att behöva vara rädd för att förlora sitt jobb, sin familj eller sina vänner för att psykisk ohälsa är tabu. Men det kan man inte. Åtminstone kunde inte jag det.
Jag är en 27-åring som lika gärna kunde ha varit död för att jag inte vågade söka hjälp, för att jag trodde att det var fel på mig för att jag mådde dåligt. Jag är sjuk i huvudet, men det är inte mitt fel. Det är inte mina föräldrars fel heller. Det är ett strukturellt samhällsproblem och jag är själv en del av problemet.
Mindre än en månad innan jag blev inlagd i slutenvårdspsykiatrin skämtade jag med mina kollegor på lucia om att vi såg ut som ”psykpatienter”. Alla skrattade. Mindre än en månad efter det var jag en psykpatient. Det var inte lika roligt att ha en riktig patientnattskjorta på sig som att i en vit vårdgivarbussarong skämta om att man hade det. Och det var framförallt inte roligt att inte kunna gå ut när jag väl fick, för att jag var rädd för att mina kollegor skulle kunna se mig och förstå att jag var en psykpatient eftersom jag var inlagd på samma sjukhus som jag arbetar. Hade jag legat på en annan avdelning, med ett fysiskt synligt operationsärr, hade jag antagligen tagit emot besök av mina kollegor och det är åt helvete fel att man inte tror att man förtjänar samma stöd och förståelse från omgivningen när man är psykiskt sjuk som när man är fysiskt sjuk. Att vara en psykpatient är inte som att vara en kirurgpatient.
Jag pratar inte om min psykiska ohälsa för att göra någon obekväm eller orolig, jag pratar om den för att jag vill göra världen till en bättre plats att leva på och i med psykisk ohälsa. Jag pratar om min psykiska ohälsa för att mina barn, om jag får några, aldrig någonsin ska behöva växa upp och känna att de inte kan prata om hur de mår.
En krönika av Lina Andréasson
