Nu är jag halv på utsidan, men hel på insidan

Så länge jag kan minnas har jag ställt höga krav på mig själv. Till slut blev kraven ohållbara att hålla fast vid. Efter att ha jobbat alldeles för mycket drabbades jag av utmattningssyndrom. Så småningom gick den över i en depression, som bara fortsatte att djupna. Under tre år var jag inlagd på slutenvården inom psykiatrin hela åtta gånger. Trots många behandlingar hjälpte inget och trots att jag kämpade för att få träffa en psykolog fick jag aldrig det stödet. I stället fick jag akuthjälp och tabletter för att dämpa alla mörka tankar i stunden. Det sades att det skulle hjälpa mig att må bättre. Men på sikt räckte det ju inte. Något jag inte insåg då var att jag tvärtom hade utvecklat ett missbruk, där jag övermedicinerade tabletterna.

Jag blandade ihop en längtan efter lugn med att inte behöva leva

Eftersom jag inte orkade mer planerade jag många gånger att ta livet av mig. I nästan vilket ögonblick som helst kunde jag lägga märke till en möjlig metod för att begå självmord i miljön omkring mig. Ingen skulle ändå sakna mig, tänkte jag. En nyårsafton ville jag bara få lite lugn i kroppen och sova. När jag vaknade från en mycket djup sömn med tabletter tog jag bara fler och fler. Allt jag hade hemma, även de starka narkotikaklassade läkemedlen. Jag ville ju bara att ångesten skulle försvinna. Ville bara må bra. Den gången slutade det med ambulans och ytterligare en inläggning på psyk.

Mina anhöriga skulle få slippa mitt mående

Mitt liv bestod av ständig ångest, oro, panikattacker och känslan av meningslöshet. Jag isolerade mig från omvärlden, familjen och mina vänner. Skammen över att inte bli frisk och alla fel jag såg med mig själv var oavbruten och outhärdlig. Det kunde gå dagar utan att jag klarade att gå upp ur sängen. Sådant påverkar även hygienen, förmågan att laga mat, svara i telefon eller sms:a. Mitt liv var en enda röra och mina katastroftankar gjorde att jag stundtals inte fungerade som människa. Ofta kom tanken: Vad finns det för mening att leva? Det var bättre att begå självmord än att vara till besvär för andra. Bättre att mina anhöriga slapp mig och mitt mående.

Sannolikt försökte jag ta livet av mig

Jag kommer från ett samhälle i Skåne som heter Svedala. En tidig söndag morgon i september för snart två år sedan cyklade jag ut till en järnvägsövergång lite utanför byn. Där körde tåget på mig.

Hur tänkte jag? Varför gick jag ut där? Jag vet inte, eftersom jag inte kommer ihåg någonting. Inte ens tiden dagarna innan finns kvar i mitt minne. Troligtvis berodde mitt agerande på mediciner och alkohol. Det mest troliga är såklart också att jag menade att försöka ta livet av mig.

Min kropp var halvt förstörd, men jag levde

Först nio dagar efter olyckan vaknade jag upp, på intensivvårdsavdelningen i Malmö. Jag hade överlevt, men förlorat mitt högra underben och hela min högra arm. Det hade uppkommit ett kraftigt skrapsår på hela min högra höft och rumpa där musklerna var borta. Läkarna fick ta hud från mitt lår och lappa ihop mig. Tre revben var brutna och två kotor hade fått frakturer. Jag hade fått stomipåse då min ändtarm och anal hade fått så stora skador. Fem månader fick jag tillbringa på sjukhuset. Men jag levde – och jag började kämpa.

Som att jag har blivit en ny person

Idag är jag så tacksam över min existens och tillvaro. Det är som att jag har blivit en ny person: Gittel 2.0. Några dåliga dagar finns knappt längre. För jag vet vad en dålig dag verkligen är. Min öppenhet om vad jag upplevt och hur jag lever idag hjälper mig att bearbeta. Jag delar även med mig eftersom det är ganska ont om berättelser som min: Det var så osannolikt att jag skulle klara mig. Det fantastiska är att jag hela tiden ser möjligheter i mitt liv trots funktionsnedsättningarna som jag fick. Idag går jag med en protes … som jag kallar Gunvor! Jag har också en påse på magen. Ibland finns ett behov av att använda käpp eller rullstol, något som jag inte ser som ett problem. Jag är så stolt över den jag blivit och njuter av mitt liv.

Det är så häftigt att få älska mig själv

Tabletterna är jag fri ifrån. Likaså har jag blivit friskförklarad från min psykiska ohälsa. När jag tittar på mig själv ser jag en unik människa. Det är så häftigt att få älska mig själv från mitt innersta, vilket jag aldrig tidigare har gjort. Det är först som femtiotvååring jag börjat förstå mitt värde som mamma, kvinna, dotter och vän. Några ord som fått vägledande betydelse i mitt liv nu är: Jag kan, jag vill och jag ska.

Innan var jag halv på insidan och hel på utsidan. Nu är jag halv på utsidan, men hel på insidan. Visst var det till ett högt pris. Men att jag fick den osannolika turen att överleva mitt självmordsförsök räddade mig – i dubbel mening.