Ge en gåva

Mitt vårdrum har nummer 9, samma nummer som jag hade på tröjan när jag spelade hockey

Jag har allt. Två fantastiska barn, ett kärleksfullt äktenskap, heltidsjobb, villa och Volvo. Ingen hund, men nästan allt. Jag har precis fått veta att jag ska få löneförhöjning plus en bonus. Livet är på topp, förutom en detalj: jag tänker nästan dagligen på att avsluta mitt liv.

Men inte i dag, för vi ska ha kalas för min dotter som fyller åtta år. Det blir städning i full fart och när gästerna kommer tar jag på mig masken. Jag är van vid det här, jag har övat länge. Kalaset går bra, min dotter är nöjd. Efter en dag med tacos, presenter, glass, sång och skratt har alla gäster åkt hem, förutom mina föräldrar och min brors familj. Då väljer jag att berätta: jag är deprimerad, troligtvis bipolär enligt psykologen. Mina föräldrar har vetat det ett tag men inte hur illa det är. Min bror vet inte ens att jag är deprimerad igen. Han blev så orolig sist och jag vill inte belasta honom nu när han har så mycket att tänka på. Reaktionerna jag får är kärlek och omtanke. Och så kommer frågan som jag bävat för: har du tankar på att ta ditt liv?

Jag har förberett mig på hur jag ska svara om den kommer. Jag är rädd för att såra dem och har övervägt att ljuga. Men jag hatar att ljuga. Speciellt för dem jag älskar. Dessutom skäms jag så för att jag har dessa tankar. Jag är ju pappa. Så gör man inte mot sina barn. Eller sin fru. Alla dem man älskar. Mina barn behöver mig. Min fru behöver mig. Likaså mina föräldrar och min bror. Så kan jag inte göra mot dem.

Men tankarna tar sig över murarna, oavsett hur högt jag bygger. Jag måste vara ärlig, även om det svider. Jag tror på sanningen.

”Ja, jag har sådana tankar.”

Och efter en stund ställer min brors fru, som är läkare, nästa fråga.

”Har du börjat fundera på metod?” Jag nickar. ”Ja, det har jag gjort, och googlat en del.” Detta var en nyhet även för min fru.

Att finnas kvar

När kravet är att finnas kvar

Jag lovar er med allt jag har

Ska jag samla all min kraft

För alla stunder som vi haft

Känns för långt bort för att se

Har inte mycket kvar att ge

Ge dig nu, var inte dum

Ta din jävla litium

Okej förlåt, klart jag ska

Jag har det ju så himla bra

Och löftet till er håller jag

Varenda natt, vartenda dag

Vi pratar en lång stund. Gråter och kramas. Sedan tittar vi på barnens dansuppvisning i tv-rummet. Som avslutning spelar jag Ed Sheerans låt ”Perfect” på piano. Jag hör min bror gråta när jag spelar. Det sista ackordet spelar jag fel, säger ”skojade bara” och gråten byts mot skratt för ett ögonblick. Vi kramas och tar farväl och jag ser oron i deras ögon när de lämnar vårt hem. Samvetet äter upp mig inifrån, och ångesten gör sig påmind. Hela grejen känns overklig. Jag börjar undra om det bara är en mardröm. Kanske jag vaknar snart. Men det gör jag inte.

Morgonen efter mår jag så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag börjar bli orolig att jag ska göra något ogenomtänkt på impuls. Jag säger till min fru att hon får göra sig redo att köra mig till psykakuten i Kristianstad. Tätt därpå ringer min pappa och hör att det inte är bra. Han säger att vi måste åka in, erbjuder sig att köra mig. Jag säger att jag måste få tänka och vi avslutar samtalet. Inom fem minuter har jag bestämt mig. Jag som knappt vågade berätta för psykologen om mina självmordstankar av rädsla för att bli tvångsinlagd väljer nu att frivilligt åka in till psykakuten. Nu säger jag bara sanningen och så får de bestämma. Jag har slut på idéer, slut på energi, nästan slut på hopp.

Jag skriver till pappa att vi kör snart och packar en väska ifall jag blir inlagd. Min fru gör barnen redo, sedan åker vi. Vi lämnar barnen hos mina föräldrar i Broby och fortsätter mot Kristianstad. När vi kommer dit berättar jag varför jag är där. Jag får svara på frågor, först till en sjuksköterska och sen till en läkare. Min fru är med mig hela tiden. Läkaren säger att jag ska läggas in på psykiatrisk avdelning. Jag ska äta, sova och bo där. Hur länge vet vi inte. Jag känner både lättnad och oro. När personalen på avdelningen hämtar mig blir det för verkligt. Det här händer verkligen. Min fru hänger med upp och tar farväl. Sedan är det dags att gå igenom mina saker. Allt jag kan skada mig med ska låsas in. Mina mediciner tas ifrån mig. Sladden till mobilladdaren låses in. Min luvtröja har ett snöre som jag försöker dra ur men det är fastsytt. ”Den tar jag.” Jag har ett målarblock och pennskrin med mig ”det går bra, men pennvässaren får du inte ha”. Jag får väl måla med trubbiga pennor. Det känns inte så viktigt i sammanhanget. Jag får en guidad tur på avdelningen, alla verkar jättesnälla. Jag har hamnat på en lugn avdelning. Mitt vårdrum har nummer 9, samma nummer som jag hade på tröjan när jag spelade hockey i min ungdom. Det har alltid varit mitt turnummer. Det måste vara ett gott tecken. Efter rundturen återgår jag till mitt rum, tittar ut genom det låsta fönstret och tänker ”hur fan hamnade jag här?”

Vänta på våren

Skriken av förtvivlan ekar i korridoren 

Hur länge orkar jag vänta på våren?

Tittar ut genom en ruta

Tänker hur ska detta sluta

Den världen ska du klara av

Glöm inte masken och alla krav

Ta dig i kragen, du är en man

Förlåt, försöker, hoppet försvann

Nästan två veckor bor jag på avdelningen. Min diagnos är så tydlig att den går snabbt att sätta. Jag har bipolär sjukdom. Behandling med litium påbörjas direkt. Jag får permission och åker hem på lördagen. Jag passar på att leka extra mycket med barnen när jag är hemma och förklarar på deras nivå att jag är bipolär och vad det innebär. Säger att det aldrig är deras fel och att jag älskar dem mest av allt i hela vida världen och att allt kommer bli bra. De frågar om och om igen ”När kommer du hem?” men jag har inget svar att ge dem. På söndagen åker jag tillbaka till avdelningen och både barnen och min fru följer med upp på rummet så att de kan se hur jag har det. Barnen får glassbåtar av den fina personalen. De tycker jag bor på värsta lyxhotellet och jag kan inget annat än att hålla med.

Under tiden på avdelningen skriver jag på Facebook:

Hej på er! Som några av er vet är jag inlagd på psykiatrisk avdelning efter ett besök på psykakuten i Kristianstad i söndags. Jag har nu fått klara besked av läkaren, jag är bipolär och har börjat få litium. Troligtvis bipolär sjukdom typ 2, det kommer klarna mer efter bedömningen jag ska få på vuxenpsykiatrin i Hässleholm. Jag har bestämt mig för att vara öppen med min sjukdom i hopp om att öka öppenheten och minska stigmat kring mental ohälsa. Många lider i det tysta och ensamheten kan vara farlig. Så vad är bipolär sjukdom och hur påverkar den mig? Det är en sjukdom som är kronisk. Jag kommer alltså få leva med den resten av livet. Den går inte att bota men med hjälp av medicin och andra verktyg kan man leva ett fungerande och meningsfullt liv.

Precis som för alla människor är det viktigt med hälsosamma rutiner. Sömnen är extra viktig. Att jag är bipolär innebär att jag får återkommande perioder av höga toppar och låga dalar. Det kan också vara perioder där svängningarna kommer under samma dag och blandperioder med blandade symtom samtidigt. Har man diagnosen bipolär typ 1 får man manier och depressioner. Har man bipolär typ 2 så får man hypomanier och depressioner. Depressionerna är lika djupa vid båda typerna men hypomani är en mildare form av mani. När jag är hypoman är det i regel superhärligt att leva, utan att det har hänt någon yttre förändring. Jag har mer energi, känner mig oslagbar, startar nya projekt eller får ett nytt intresse, tar på mig en massa ansvar och uppgifter. Världen har ett skimmer som är svårt att beskriva och när jag lyssnar på eller spelar musik kan jag känna det i hela kroppen på ett helt underbart sätt. Men förr eller senare tar energin slut och jag kraschar ner i en depression.

Detta händer trots att jag vet hur bra jag har det, hur många gånger jag än tänker att andra har det värre och hur tacksam jag än är för allt jag har. Energin är borta. Hoppet är borta. Det blir tomt och mörkt. Jag blir mer passiv och dagarna känns långa. Jag får svårt att koncentrera mig, tänker långsammare och glömmer saker. En känsla av att jag står utanför och tittar på medan världen bara pågår. Allt som vanligtvis känns så enkelt är nu superjobbigt. Ångesten biter sig fast. Ofta kan jag få fram ett leende, ibland orkar jag inte bry mig ens om att låtsas vara glad. Och så finns det ett tillstånd mellan hypomani och depression då jag är ”normal” eller symtomfri. Och det är just där som jag med hjälp av medicin och andra verktyg försöker hålla mig. För ju högre jag flyger, ju hårdare kraschar jag. Så där har vi en liten sammanfattning av hur det är för mig att leva med bipolär sjukdom.

Är du nyfiken så bara fråga. Jag får bra hjälp av både anhöriga och vården. Stort tack till alla som stöttar och det allra största tacket vill jag ge till min fantastiska fru och mina underbara barn som inte verkar ha någon hejd på kärlek och omtanke att omfamna mig med. Texten på bilden är mitt meddelande till den fantastiska personalen på avdelningen. Helt underbara är dem! Mår du själv dåligt, bär inte på det ensam! Prata med någon du har förtroende för och sök hjälp. Det tog alldeles för lång tid innan jag gjorde det. Får du inte den hjälp du behöver på vårdcentralen, sök på annat håll. Företagshälsovården, digitala plattformar eller fysiska psykiatrimottagningar är några exempel. Även BUP eller skolkurator om du är barn eller ungdom. Har du självmordstankar ska du veta att det aldrig är lösningen. Det blir alltid bättre igen även om det inte alltid känns så. Minds självmordslinje har öppet dygnet runt, både via chatt och på nummer 90101. Är det akut, ring 112. Du är aldrig ensam.

Kommentarerna på inlägget rullar in med massor av stöd och jag har aldrig fått så många tummar upp, hjärtan och kram-emojis förut. Det känns som att jag valde rätt genom att vara öppen med min sjukdom. Men det var inte lätt. Stigmat kring psykisk ohälsa finns fortfarande där och rädslan för att bli stämplad som gnällig, svag eller rent av galen är stark. Men jag har inte ångrat mig en sekund. Det är därför jag vill fortsätta berätta. Vi måste prata om det, släppa skammen och jobba mot rädslan, så att ingen behöver känna sig ensam. Det är så vanligt att må dåligt bakom fasaden som vi jobbar så hårt för att upprätthålla. Men det finns hjälp att få. Om en vän öppnar upp sig för dig och du inte vet vad du ska säga, försök komma ihåg ett enda ord: LYSSNA. Våga stanna kvar i den obekväma tystnaden. Det betyder mer än du tror.

Den här tillägnar jag dem som väljer att inte lyssna.

Håll käften lite nu

Det stormar ute nu

Det matchar ju min själ

Jag har väl allt precis som du

Jag vet du menar väl

När du säger kom igen

Du måste rycka upp dig

Ta dig samman nu min vän

Så enkelt, se på mig

Jag kunde valt att lägga ner

Så se på mig och lär

För blir det tungt så ger jag mer

Och varje sten jag bär

Gör mig starkare ändå

Så kom igen, ta i

Kan du va lite tyst och så

Lägg ner ditt skrävleri

För allt du sa handlar om dig

Men jag är inte du

Försök att lyssna mer på mig

Håll käften lite nu

Se det från ett annat håll

Kanske här från mitt

När allting känns utom kontroll

Mitt liv är inte ditt

En text av Hampus Arvidsson

 

Relaterat innehåll

Eden, 20, är redaktionsmedlem i Mind Unga.
Ellen Nilsess blogg

Eden: «Det händer att jag äter choklad en hel natt»

När Eden var tolv år gammal drabbades hon av sin första depression. Hon sökte hjälp...

IntervjuerBipolär sjukdom/bipolaritet

Att berätta löser inte problemet, men det gör livet lite lättare

Henrik Wahlström är Minds nya ambassadör. Med sin stora följarbas på sociala medier och sin...

ChroniclesBipolär sjukdom/bipolaritet

Den första reaktionen

När en nära vän berättade för mig att hon blivit diagnostiserad med bipolär sjukdom var...