Min bror berättade att han inte ville leva – nekades hjälp

Jag slänger mig upp i sängen, chockad och förstår inte riktigt vad hon säger. Jag kan inte ta in det. “Men vad säger du?” Mamma upprepar det ofattbara – hon tror att han är död, på vinden. Min bror.

Där och då slutade jag att vara en sjuttonåring på väg in i mitt sista sommarlov. Jag blev vuxen på nolltid och ett stöd för min mamma, som precis förlorat sin son, sitt första barn, blott tjugoett år ung.

Redan som barn ville min bror inte bli gammal

Jag och min bror hade en väldigt nära relation när vi växte upp, trots att jag var yngst och han var äldst av oss tre syskon. Jag var honom närmst och kände honom allra bäst, och därför fick jag också uppleva alla hans sidor – på gott och ont. Min bror hade kämpat hela sitt liv med ett mörker och kunde ha svårt att kontrollera sin ilska när han mådde som sämst. Redan när han var väldigt liten berättade han att han inte ville leva längre. Han ville inte bli gammal. Han sa det tydligt både till min mamma och till mig.

Mamma kämpade för att han skulle få rätt hjälp av en psykolog med utredningar och många samtal men det var otroligt svårt. Efter en lång tid fick min bror ”hjälp” men det visade sig att den personen och den terapin inte var rätt för min bror… Det var många år av hopplöst lidande för såväl min bror som för många av oss i familjen.

“Mådde inte tillräckligt dåligt” för att skrivas in

Strax efter att min bror tagit sitt liv fick jag veta att han försökt skriva in sig själv på ”psyket”, men att man ansett att han inte mådde tillräckligt dåligt för att skrivas in. Desperat behov av hjälp för vetskapen om vad han hade för alternativ. Men nekades hjälp.

Där och då mådde jag för dåligt för att agera på vetskapen om vad vårdens refuserande av min bror fått för konsekvenser. Men i dag flera år senare önskar jag att jag hade anmält vården, inte för att det hade väckt Hampus till liv eller ändrat vår situation men för att markera och förhoppningsvis undvika att detta skulle ske igen, med någon annans bror eller syster.

Relationen till min bror hans sista månader i livet var ansträngd då han hade varit väldigt våldsam mot mig. Det hade blivit en vana. Psykisk misshandel och medberoende har jag förstått nu. Men när det övergick i fysiska hot fick jag nog och sa ifrån, tog avstånd i den mån det går när man bor under samma tak. Tyvärr skiljdes vi som ovänner. Den som skulle komma att bli vår sista kväll tillsammans var fylld av mycket ilska och vrede från hans sida. Han sa saker som gjorde mig livrädd.

Tog tid att kunna sörja

Det tog säkert drygt tre år innan jag kunde börja sörja min bror och förstå att han inte fanns mer. Det tog lång tid för mig att kunna se tillbaka på alla fina minnen, allt kul vi hittade på som små, och faktiskt sakna honom och vår vänskap.

I dag är jag så tacksam att jag har en syster som har hjälpt mig att bearbeta den rädsla jag kände de första åren efter vår brors död. Jag är så tacksam för att vi kan minnas alla fina stunder tillsammans, fantisera om vilket liv vår bror hade levt i dag och hur han hade sett ut. I dag kan vi köpa en extra plats i biosalongen till honom när vi ser en film vi vet han hade gillat.

Något jag har insett och lärt mig sedan min bror gick bort är att jag på gott och ont ser världen och människor på ett helt annat sätt. Jag har liksom helt andra prioriteringar än många jämnåriga. När min bror gick bort talade man knappt om psykisk ohälsa. Självmord var skamfyllt och familjetragedier talade man inte om. Var man deppig skulle man rycka upp sig. Utanförskap, mobbning och en traumatiserad uppväxt talade man inte högt om. Där och då hade jag ingen kunskap om vad ”psykisk ohälsa” betydde men när jag går igenom det jag gjorde så får jag en helt annan förståelse för folks mående, kan identifiera sig med dem och relatera till deras upplevelser. Man känner sig inte ensam helt enkelt.

Professionell hjälp har varit avgörande för mitt eget mående

Det arbete som Mind, SPES och Tim Bergling Foundation gör för att belysa och förebygga alla former av psykisk ohälsa gör det lättare för folk att våga tala om hur de mår, öppet, utan att skämmas, eller för den delen känna sig ensamma – vilket är så oerhört viktigt. Det var många år som jag själv tyckte det var pinsamt och skämmigt det som hade hänt mig och min familj – vad ska folk tänka när de får veta att min bror har tagit livet av sig.

Livet blev helt klart inte som jag trodde det skulle bli när jag var en aningslös tonåring eller busig skolungdom. Min brors självmord förändrade hela min tillvaro och fick konsekvenser jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag arbetar varje dag på att må så bra jag kan och jag har tagit professionell hjälp, vilket har varit helt avgörande för mitt mående.

Ett självmord kan få helt ofattbara konsekvenser för de efterlevande, det förändrar livet fundamentalt för många men tillsammans kan vi förebygga väldigt mycket av detta onödiga lidande. Det är viktigt att bära med sig, det finns hjälp att få och man behöver inte vara ensam!