Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ha ett jobb

Foto: Lina Tsusumi

Jag är Johanna Hennberg. En 27-åring som älskar språk och science fiction, och som satsar mot drömmen att försörja mig som föreläsare om min egen psykiska ohälsa.

Jag har alltid kämpat mot en vägg av ångest och mina första minnen i livet består av den känslan. I grundskolan blev jag mobbad, bland annat för att jag var så känslig för höga ljud. Det tärde såklart på mitt självförtroende även om jag hamnade i en bättre miljö från och med gymnasiet. Ångesten byggdes upp under åren men jag fick höra att jag skulle rycka upp mig. Jag trodde att jag var en fegis och att det var fel på min personlighet.

Att klara skolan var aldrig något problem då jag har en särbegåvning. Jag studerade lingvistik på masternivå på universitetet och det var under mitt femte år där som jag för första gången vågade söka hjälp för mitt mående, tack vare en vän som uppmärksammade hur ofta jag hade ångest.

Sommarjobbet som fick allt att brista

På vårdcentralen beskrev jag min enorma ångest för läkaren som sa att det var normalt. Jag fick sedan träffa en kurator som tyvärr gav mig helt fel råd. Eftersom jag var 24 år och aldrig haft ett jobb, utan bara studerat, gav hon mig läxan att gå ut och skaffa sommarjobb. De följande tre veckorna sökte jag jobb på ett maniskt sätt. Jag åt och sov knappt. Till slut fick jag jobb som utdelare av flyers på tågstationen. För många låter det nog som världens enklaste jobb men för mig var det enormt ångestladdat. Jag föll i gråt och kunde inte sluta.

Det senaste året hade det hänt mycket i mitt privatliv, människor som dött och till och med blivit mördade. Då grät jag inte alls. Men nu satt jag och grät, skakade och hulkade på grund av ett sommarjobb. Senare på kvällen kändes det som att jag inte kunde andas och ringde då till min mamma. Det tog flera timmar för henne att lugna mig och få mig att förklara vad som hade hänt.

Diagnoser på pappret

Med mammas stöd vågade jag tacka nej till jobbet och ta tag i min hälsa. Snart valde jag att lämna Göteborg och flytta hem till henne i en mindre ort utanför Stockholm. Även om de här veckorna var bland de jobbigaste i mitt liv var de nödvändiga för att jag skulle hitta rätt hjälp till slut. När jag bodde hos mamma började jag träffa en kurator som tog mig på allvar och remitterade mig till psykiatrin.

En utredning visade att jag har generaliserat ångestsyndrom (GAD) och tvångssyndrom. Jag fick hjälp med mediciner och terapi, och något år senare även en neuropsykiatrisk utredning som visade att jag har Aspergers syndrom och adhd. Den utredningen betydde även mycket för mitt självförtroende eftersom den innehöll IQ-tester där jag fick höga resultat. För mig har det haft stor betydelse att få mina diagnoser på papper, som en bekräftelse på att jag har kämpat mot en riktig diagnostik hela livet. Mottot som säger att “man kan vara bäst och även må sämst” passar så väl in på mig. För trots att jag alltid har varit högpresterande betyder det inte att jag har mått bra.

Förändringen i att börja föreläsa

Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina mediciner, framför allt en adhd-medicin som förändrat mitt liv enormt senaste månaderna. Från att ständigt ha varit enormt trött och trott att jag lidit av utmattning, har jag nu plötsligt energi som räcker en hel dag. Det gjorde exempelvis att jag för några veckor sedan kunde delta på en hel internationell konferens för ledare inom psykisk hälsa. Det hade varit omöjligt tidigare.

Det var genom KBT (kognitiv beteendeterapi) som jag övervann ångesten i att börja föreläsa. Innan jag fann drömmen om att livnära mig som föreläsare kändes det som att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb på grund av ångesten. Jag har skämts mycket över att inte passa in i normen för vad som förväntas på arbetsmarknaden, att ses som defekt enligt samhällets normer. Nu när jag har mina diagnoser förklarar de så mycket.

“Det hade besparat mig mycket skam”

Till exempel har jag alltid haft svårt med maten och har ansetts som petig av omgivningen. När jag insåg att det ingår i en aspergerdiagnos att vara hyperkänslig för intryck som ljud, ljus, smaker och lukter förstod jag att det inte är mitt fel och att jag inte kan träna bort det. Hade jag vetat det när jag var yngre hade det besparat mig mycket skam.

Jag är väldigt nära min familj och kan skatta mig lycklig med nära vänner som hjälpt mig på vägen. Det som varit svårare på grund av min psykiska ohälsa är att ha intima förhållanden, då jag har svårt för kroppskontakt och överanalyserar mycket. Nu har jag kommit en bit på vägen och kan ha förhållanden om jag vill, men just nu känns det inte viktigt.

I dag är jag självsäker och öppen med mina diagnoser, trots att många människor har förutfattade meningar. Som föreläsare för Hjärnkoll vill jag bli den föreläsaren som jag hade behövt lyssna på när jag var yngre.

Vill du boka Johanna eller någon annan Hjärnkollsambassadör? Läs mer här