Jag måste inse att människor agerar utan att förstå konsekvensen av sina handlingar

• ”Du behöver bara välja att inte se det”
• ”Du väljer ju själv att vara så negativ”
• ”Du måste förstå att det inte är normalt att vara trans”
• ”Du har valt det själv”
• ”Du kan ju bara välja att inte bry dig”
• ”Du får rycka upp dig, så illa är det inte”

Det är inte så enkelt. Kanske. Kanske är det så enkelt för den som inte lever med dagliga kränkningar i allt de möter. Kanske är det ett önsketänkande att världen är så enkel. Att allt ont försvinner. Bara en blundar. Tyvärr fungerar inte transfobin och stigmatisering som monstren under sängen som barn kan ha. Det hjälper inte att blunda, räkna till 10 och vips så är utanförskapet och allt ont borta. Jag önskar det vore så lätt. Jag önskar dagligen att människor förstod vad de gör mot varandra. Mot oss, mot dig och mot mig.

Jag har i mitt liv sett alltför mycket sorg, smärta och lidande. Både yrkesmässigt och privat. Jag har aldrig avstått att vara öppen med det. Jag pratar om livet, döden, smärta, sorg och det gör jag ur mitt perspektiv. För det är bara världen ur mina ögon jag kan delge uppriktigt. Jag har förlorat nära vänner och släktingar. Vissa vinkade och gick ut i världen utan mina steg invid sina. Vi går skilda vägar men de gånger vägarna korsas görs det med ett leende. Andra valde en dans på evighetens ängar. Val som aldrig skulle behöva göras. Jag har själv stått där. Flera gånger. Allt för många skulle de flesta säga.

Psykisk ohälsa är svårt. Det är det. Svårt att relatera till för den som inte upplevt det. Längtan efter att låta smärta bedöva ångest, kan vara så oändligt stark. Att jag sitter här idag är, om vi tittar på det lite snabbt, tillfälligheter. Små, små händelser har fått mig att fortsätta kämpa och en av de är faktiskt så enkel som att jag har privilegiet att ha förmågan att skriva och tala. Jag skriver, föreläser, målar, skapar. Jag träffar människor dagligen där jag lyfter samtal och diskussioner om transpersoners utsatthet och lidande. Oftare än vad vi tror så är människor mer nyfikna på att förstå än att förtrycka.

Ett av de svåraste rummen för mig att förhålla mig till var kyrkan. Jag har sedan tonåren haft en styrka i min tro. I tron på att se det goda i människor. I Lukasevangeliet då Jesus hänger på korset säger han: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” För mig handlar det inte om att överlåta dömande till en gud som dömer rättvist. Det handlar om att förstå att människor agerar utan att förstå konsekvensen av sina handlingar. När någon felkönar mig eller förminskar min existens med transfoba handlingar eller uttalanden så beror det oftast på att de helt enkelt inte förstår att det de gör skadar.

Vanliga sådana situationer uppstår ofta i kontakt med myndigheter, banker, försäkringsbolag och kundtjänster som till exempel apotek. Samtalen börjar alltid med att jag är övertydlig, ändå har personerna svårt att låta bli att förneka mig rätten att ses som den jag är. Ibland så i absurdum att de försöker rättfärdiga sitt diskriminerande. Jag hade ett samtal med mitt försäkringsbolag för några veckor sedan som tog sig uttryck så här:

”Hej, jag heter Emilia Larsdotter, jag är född 75****-****”

”Hej Emilia, vad kan jag hjälpa dig med?”

”Jag har fått en skada på min bil, jag skulle vilja öppna ett ärende för skadeanmälan”

”Självklart fixar jag det. Kan du ta ditt personnummer en gång till Emilia?”

”Absolut. 75****-****”

”Tack…eh…ja, då är det bara att logga in på mina sidor på portalen för din sambo och fylla i uppgifterna”

”Min sambo? Det är ju min bil”

”Mmm…Den står på Emilia, och du låter som hennes sambo.”

”Nej, det är jag som är Emilia”

”Ok, men du låter som en kille”….

Samtalet fortlöpte med att jag fick förklara utförligt att jag var trans och ingående om hur hormonbehandling inte påverkar rösten feminiserande. Jag fick ta emot bortförklaringar om att det handlade om Min säkerhet som kund om att även om jag identifierat mig med bank-ID så kunde det ju vara någon annan. När jag då frågade om det ifrågasättandet av identitet hade gällt även om jag hade haft ett utländskt svåruttalat namn, men pratat flytande svenska fick jag svaret: ”Gud, nej. Det skulle ju vara diskriminering.”

Ni förstår, svaret gjorde mig till en början förbryllad. Men jag insåg också i det svaret att det inte finns kompetens hos personen ifråga att förstå sin diskriminering av mig som transperson. Det finns ingen ursäkt som rättfärdigar agerandet men jag kan förstå att personen inte är genuint ond, utan bara oförstående. För varje sådant samtal jag har. Och de är ganska många varje år. Förstår jag att varje samtal jag har och varje diskussion jag tar, minskar oförmågan att förstå hos dessa personer. Det är tufft, smärtsamt och ibland extremt nedslående att bemötas så varje vecka, varje år. Min styrka ligger i att jag vet att för varje person jag belyser det för förbättras situationen för nästa syskon med transidentitet som de möter.  Små steg av påverkan, många små. Blir så småningom mil av steg i den riktning som skapar ett mer inkluderande samhälle. Ett samhälle med mindre diskriminering och stigmatisering. Ett liv med minskad psykisk påfrestning i vardagen. Ett samhälle närmre det vi faktiskt är en del av.

När du möts av utanförskap i form av stigmatiserande diskriminering. Var arg, var ledsen, var upprörd, ha ont. Det är din fulla rätt. Det är jag, varje gång. Och varje gång försöker jag utbilda, upplysa och förklara för dem samtidigt som jag tålmodigt tänker jag: ”Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”.

Läs del tre av Emilias berättelse