Jag blev änka och inget är sig likt mer

Jag kan berätta om en helt vanlig dag som 73+. Jag sitter i morgonrocken till bortåt klockan 11 på förmiddagen. Inget väntar, jag kan kosta på mig att ta det lugnt.

Kvällarna är värre, när ångesten griper tag och jag bara väntar på att få lägga mig. Tar min halva insomningstablett och halva lugnande för att kunna somna och sova en hel natt. Det har jag gjort i flera år och hoppas på att ingen på Folkhälsomyndigheten får för sig att ändra på det. Man kan bli tillvand. Det är jag redan, men det är inget jag är bekymrad om. Efter ett långt liv anser jag mig kunna kräva att få sova för att orka med dagen som kommer.

Ingen konstgjord andning

Jag har varit änka sedan 4 september 2018. Min älskade vaknade inte på morgonen. Han fick som han ville, somna in hemma i sin egen säng. Bredvid mig, som han den sista tiden av och till inte kände igen. Flimmer och hjärtsvikt hade troligen sakta satt syretillgången i hjärnan ur spel och han kunde se och fråga efter ”de som gått före” ibland. Pacemakern som han haft några år hjälpte till att leva någorlunda drägligt, men han fick mig att lova att inte göra några livsuppehållande åtgärder om han skulle ramla ihop. Ingen konstgjord andning, ingen ambulans. Han ville inte leva mer. Jag lovade och bad om styrka när det hände. Inte om, vi visste båda att hans dagar var räknade.

Min största rädsla var att han skulle gå ut på natten och ligga död ute i trädgården och att jag inte skulle hitta honom. Jag satte upp sensorer som larmade när han gick upp och jag fick aldrig sova en hel natt. Sista natten stod han ute på trappan och tittade ut i mörkret.

”Nej, nu åker jag hem”, sa han. Några timmar senare gjorde han det.

Han skulle fylla 72 år i slutet av den månaden.

Vi delar liv och lugnar varandra

Efter mer än 52 år tillsammans blir inget sig likt mer. Pandemin har medfört att jag inte har träffat våra två söner mer än några få gånger sedan den började. Inte heller vårt enda barnbarn. De bor alla på orter miltals bort. Som sällskap har jag en katt vars matte dog i cancer. Jag har haft katt i hela mitt liv, hon är min fjärde och troligen cirka åtta år gammal. Alla mina katter har blivit gamla: 18, 15 och 17 år. Älskade familjemedlemmar och en tröst och ett sällskap, särskilt nu.

I morse vräkte nysnö ner. Förlåt om jag svävar ut lite. Dagens BT läser jag på min platta, liksom mejl och allt annat.

Elföretaget hade aviserat 9 100 kronor för elen november-december. Pensionen ska räcka till mer än el men det kommer den inte att göra länge till. Trots solpanel för varmvatten och luftvärmepump. Som inte gör stor nytta vintertid.

Men jag klagar inte, bara berättar hur ett liv kan vara. Jag har tak över huvudet, mat, vatten och en säng med en kattkompis på armen. Musik att lyssna på och korsord som tidsfördriv.

Snart får jag gå ut och skotta lite snö men den kanske smälter av sig själv. Till kvällen kokar jag risgrynsgröt och äter på ärvda Grön Anna-tallrikar. En tradition på Trettondagsafton som vi hade tillsammans, maken och jag. Resan till kyrkogården för att tända ljus vet jag ännu inte om jag vågar mig på i det dåliga väglaget.

Katten ligger i mitt knä när jag skriver detta. Vi delar liv och lugnar varandra. Hon hade ett dystert tidigare liv innan hon kom till mig, det tog tid att ändra på men nu finns tilliten där. Tack och lov.

Ensam men inte knäckt 

Det här är en personlig berättelse från Minds upprop om ensamhet.