Jag berättade om oss och hörde hur det lät

Jag som berättar är en fyrtionioårig kvinna (då fyrtioett) med två söner (då elva och femton år) och detta är min historia som jag minns den. Jag träffade min man när jag var tjugotvå år, han trettiotvå. Ganska snart märkte jag att han hade en del utmaningar på det psykiska planet och detta blev än mer tydligt då barnen kom några år senare. Han var en person utåt på jobbet och bland vänner och bekanta, men ofta någon helt annan inom hemmets fyra väggar.

Vi levde på, under småbarnsår och vardagsliv och jag tänkte väl att alla andra hade liknande liv. Jag försökte lyfta och mildra så gott jag kunde. Men steg för steg märkte jag att något var mer fel än ”bara” lite deppighet och utfall nu och då (psykiskt inte fysiskt).

Trodde att det var mig det var fel på

Vi levde tillsammans i nitton år. I slutet av dessa sökte jag hjälp, för jag trodde att det var mig det var fel på eftersom jag mådde dåligt – var gnällig och tråkig. Men när jag hörde mig själv berätta om vårt vardagsliv hörde jag också för första gången hur konstigt och fel det lät.

Efter några tillfällen såg jag hur hon lade ner sitt anteckningsblock i knät, tog ett djupt andetag och sa:  ”Jag vill inte att du ska bli rädd nu, men du lever tillsammans med en psykopat.  Dessa män är vanligen inte farliga förrän du försöker lämna dem. Så jag råder dig att ta kontakt med kvinnojourerna för skydd.”

Rummet gungade. Vadå psykopat? Vadå lämna?  Jag förstod inte. Jag levde ett liv med villa, Volvo, hund och två barn. Ett vanligt liv. Eller…?

Hon måste ha fel.  Jag gick inte dit igen.

Svårt att hjälpa den som inte vill ha hjälp

Men man kan inte stänga asken när man väl öppnat locket. Det ena ledde till det andra och ju mer självständig och ”jobbig” jag blev desto sämre mådde min man. När jag till slut sa att jag ville skiljas rämnade alla fördämningar. Det blev parterapi, psykologkontakt på Vårdcentralen, psykakuten, vänner och släkt som försökte hjälpa. Även polisen var inblandad vid ett par tillfällen. Men det är svårt att hjälpa den som inte vill ta emot hjälp.

Till slut när vanföreställningar och hot om självmord kom in i bilden tog jag barnen och hunden och flydde till en tillfällig adress. Jag såg hur otroligt dåligt han mådde, men var tvungen att välja; barnen och mig eller honom.

Hur väljer man mellan liv? Innerst inne trodde jag aldrig att han skulle ta livet av sig, det var så olikt honom. Allt var så främmande.

Men på nyårsdagen, dagen med förhoppningar om en ny början, fick jag samtalet man aldrig vill ha. Han hade tagit sitt liv.

Önskar att han fått stöd mycket tidigare

Hur berättar man för sina barn att deras pappa lämnat dem? Hur skulle jag få dem att förstå att detta var resultatet av en sjukdom, likväl som att man kan dö av till exempel cancer? Jag vet inte om jag lyckades. Jag vet inte om jag gjorde rätt. Men jag vet att psykvården är tungt belastad och saknar erforderliga resurser, både då inom vuxenpsykiatrin och även sedan inom primärvård och BUP.

Jag önskar så att han hade fått hjälp tidigare, mycket tidigare. När hans mamma dog. Under sin uppväxt. Under vårt äktenskap. Hjälp att bearbeta och förstå sig själv. Att inte samhällets normer och värderingar ska innehålla bilden av att män ska vara starka. Att vi vågade prata mer om samtalsterapi/psykologhjälp, psykisk ohälsa i allmänhet, att det inte skulle vara ett hinder eller ett minus för exempelvis anställningar och så. Att man kunde se människor som faktiskt vågar ta tag i sina mentala utmaningar och söka hjälp som starka, inte bara dem som väjer att bita ihop och klara sig själva. Det är modigt att be om hjälp.

Jag väljer att berätta en del av min och hans historia i hopp om att det ska hjälpa människor att prata om psykisk ohälsa och att våga tala mer öppet om självmord. Om skulden som jag tror alla med en närstående som tagit livet av sig känner, inte minst de kvarlämnade barnen.

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Berättelse av Pernilla